Idag har jag jobbat, och att servera kändes för första gången inte som att jag var ett sandlådebarn placerad i ett kontorslandskap. (Jag kanske var mer utav en praktikant, haha!)

Imorgon när jag springer ska jag tejpa mina fötter och se om det kan hjälpa mina stackars fotvalv på traven, så de inte går sönder. Hoppas och håll tummarna för mig imorgon bitti! 

Persade på 11 km i lördags - 56 minuter. Jag har baskemig flyt i livet om löpningen går bra!

Jag ska ta tag i allt i skolan så jag blir klar med tjotafräset. Sen ska jag springa och så ska jag vara lycklig. Punkt. Inget ska fallera de sista veckorna. Jag längtar så till augusti nu att det inte är klokt! 

This summer I hope to:

• Work hard and a lot.
• Go to Greece for a week.
• Go to America for two weeks, although this might happen more towards the fall. 
• Go to Åland for a weekend with my cousins.
• Go sailing with my friends.
• Get my drivers license.
• Run a lot and fast, wearing only shorts and a sports top. (One of the highlighs of summer.)
• Find more people who will voluntarily run with me.
• Get tan.
• Go to Huvön without my parents, first driving the car and then the boat.
• Laugh. 
• Cook, but only of my own free will.
• Sleeping on a cliff by the water over night, or just lay there and talk to someone.
• Dare to try something new.
• Make a plan for the upcoming fall and spring. 

Vad är det egentligen?

Är det att fortsätta le när man går sönder inuti?

Är det att våga visa sig sårbar när man går sönder på insidan?

Är styrka att stötta andra när de faller, fast man egentligen faller med dem?

Är styrka att alltid finnas där eller att våga säga ifrån?

Är det att ge efter eller stå emot?

Vad är styrka?

Om jag bad någon i USA och någon i Sverige att beskriva mig med 5 ord tror jag att orden som skulle sättas på de två papprena skulle skilja sig rätt rejält. Vilket därmed måste betyda att jag inte är densamma på de olika platserna. 

 

Innan jag åkte till USA visste jag inte riktigt vem jag var. Där hittade jag alla delar av mig själv och var rent igenom helt och hållet galet lycklig. Men sen kan man faktiskt inte alltid vara glad. Alla har jobbiga perioder. Jag var fast besluten om att fortsätta vara samma person som jag var i USA när jag kom hem. Det gick mindre bra för mig. Först och främst vill jag nämna att man faktiskt inte alltid kan visa hela sitt jag i alla situationer, för anpassningar sker alltid. Inte så mycket för att passa in, mer för att det är naturligt att man beter sig olika i olika omgivningar. Men jag önskar att jag hållit kvar mer av mig själv när jag kom hem. 

 

Vill ni veta hur mycket historia faktiskt påverkar? Det är inte förrän nu när jag sitter och skriver detta inlägg som jag inser varför det tar så lång tid för samhället att förändras, varför det tagit 200 år att komma till dagens samhälle från det på 1800-talet. Historia påverkar, det sitter i ryggmärgen. Jag kunde vara hur bestämd jag ville om att jag skulle vara densamma i Sverige som i USA, men i USA var jag bara ett år, i Sverige hade jag levt mer än arton år. Jag märkte gradvis, men ändå över en period på endast dagar, hur jag gick tillbaka till gamla mönster. 

 

Mina vänner känner mig som en viss person, om jag förändrades och blommade ut till mitt fulla jag kändes det som att de inte skulle veta vem jag var längre. De få gånger jag skrattar som jag gjorde där, skämtar som jag gjorde där och är den jag var där märker jag direkt hur de reagerar. Genom detta känns det fel och att vara jag ska inte kännas fel, så då skippar jag det all together. 

 

Jag tror det är svårt att ta på känslan av att få starta om helt. Att kunna vara sig själv från dag ett och vara helt utan någon historia. Det tror jag är en av de få chanser vi får till att finna oss själva. Optimalt skulle det nog vara att åka iväg och spendera en period på fem år med bara sig själv och människor i nya omgivningar. Man skulle kunna få ett blankt blad att finna sig själv på och några år att etablera denna person i ryggmärgen. 

 

När folk frågar mig vad jag saknar mest ställer de frågan fel. De borde fråga vem jag saknar mest. Jag saknar mig själv mest av allt. Kom inte och säg att det då bara är att vara henne, för ni förstår inte hur det är att få vara i ljuset och sen ramla bak i all jävla lera man satt sig själv i innan. Ni förstår inte hur det är att inte sakna något man kan ta på, utan att sakna något som finns precis där under ytan men som man inte kan få ut för allt vad man är värd. Ni förstår inte hur det är att sitta fast i sig själv, när ens jag kämpar för att komma ut men inte kan hur mycket man än förmår sig att försöka. Det värsta är att inte veta när man kommer få träffa sig själv igen. 

Idag åker min bror till Japan som utbytesstudent. Han kommer att vara borta i 11 månader. Jag kommer sakna honom så oerhört mycket.  Utöver det vet jag att han kommer få det hur bra som helst. Han kommer lära sig massor, både om sig själv och även allmäna saker i livet. Ibland är det bra att få komma bort och se nya miljöer, sätta perspektiv på hela sitt liv här i Sverige.

 

På ett sätt önskar jag att det var jag igen. Jag saknar den personen jag va i Frederic, Wisconsin så mycket. Jag saknar även min familj, mina vänner och allt annat där. Det betyder inte att jag inte älskar min familj och mina vänner här i Sverige. Det är bara inte samma sak. När jag var där hittade jag en del av mig själv som saknats alldeles för länge. Jag var fast bestämd om att hålla kvar detta när jag kom hem igen, men den glider bara längre och längre ifrån mig. Ibland känns det som att jag inte får luft.

 

Tillbaka till min bror. Jag är övertygad om att han kommer få det jättebra och jag är stolt över att han åker. Vad som än händer kommer han lära sig massor och jag kommer älska honom lika mycket när han kommer hem igen. 

 

För två år sedan gjorde jag bland det bästa jag gjort i mitt nittonåriga liv. Jag gick ut och sprang 3,2 km på en isig och halkig väg. Det tog mig 26 minuter att springa den sträckan. 26 minuter är cirka 12 minuter långsammare än min nuvarande rekordtid på 3,2 km. 12 minuters förbättring på en så kort sträcka är inget att skämta om, det är förbanant bra. (Har dock även underlaget i åtanke.) Jag kämpade mig igenom dessa kilometer, och det var en pina. Jag mådde så dåligt när jag sprang det. Jag fortsatte springa tre gånger i veckan, det var till ett idrottsarbete. När jag sakta men säkert betade av minutrarna på min tid började jag även märka hur smärtan och obekvämligheterna betades av. Jag sprintade sista biten och stannade med ett genuint leende när klockan visade rekordtid på rekordtid. 

Varför var det ett av mitt livs bästa beslut att springa denna sträcka en isig vårdag? Jo, för jag lärde mig att älska löpningen. Den löprundan har inte bara lett till att jag älskade löpningen, utan även till att jag har fått en djupare förståelse för mig själv. När jag löper, då ler jag. Det har tagit mig två år att komma till den plats jag är idag. Två år till att kunna springa milen på 48.10, visserligen på löpband. Det har tagit mig två år att inse att jag aldrig kommer vara nöjd med min kropp på grund av vad vågen visar, men jag är nöjd med den när jag inser hur stark jag är. När jag inser vad jag kan göra. Jag hade kunnat gå ner hur mycket i vikt som helst, men om jag inte börjat springa för att jag älskar det så hade det inte hjälpt. Kärleken till löpningen har gett mig en kärlek till min styrka och därigenom en kärlek till hur jag är byggd och ser ut. 

 

Löpning är if´dag en del av mig. Skulle jag beskriva mig själv skulle jag nog säga att jag är en glad tjej som älskar att springa. Löpning har alltid varit en utmaning, men nu har jag gjort det till en utmaning jag älskar mer än något annat. Tack Mimmi, för att du tog på dig ett par gråa mjukisbyxor och snörade på dig ett par springskor för två år sedan. Du har räddat mig. 

 

Ibland funderar jag över meningen med allt. Varför gör jag det jag gör i min vardag? Just nu kan jag inte komma på något vettigt svar på den frågan. 

Jag kan nog erkänna att det känns lite tungt just nu. Det är mycket i skolan och hjärnverksamheten vill inte jobba för att lista ut det jag ser som en utmaning. Frågan är hur jag ska göra för att jobba runt det här och jag har faktiskt en plan. Så i eftermiddag bör jag sitta här och vara lite mer nöjd med mina insatser och kunna fokusera helhjärtat på svenska. När man har svenska som modersmål, ska det vara möjligt att en text på svenska knappt är förståelig? Hmm, jobba på det var det ja. Bort med inställningen att det är svårt och intala mig själv att jag kan det här, trots att det är lite knepigt. 

 

Mannagrynsgröt och äppelmos till frukost är aldrig fel. En liten aning träningsvärk gör ju också dagen bättre, men jag ska nog ta mig ner till nyöppnade Friskis & Svettis för lite jogg ändå, springa sitter ju liksom aldrig fel. Katten ligger på bordet och tycker att jag ska klia hennes mage, men så fort jag går med på det sätter hon klorna och tänderna i mig. Trots att det gör lite ont är jag faktiskt ganska tacksam att min katt fortfarande är en buse vid 2 och ett halvt års ålder. Jag gillar henne en del.

 

A new year, 2015. From what I can recall I have always enjoyed the festivities, but the aftermath of it is often saddening. I know I have grown, and there are things I have realized that a new year does not come with. It does not come with a new you, it does not come with the body you always wished for, it does not come without the cravings for sweets, it does not come with the love of your life. You are the master of your own life. A certain hour of the year will not bring you what you desire, you have to bring it to yourself. 

 

All these new years resolutions, they drive me crazy! People may have good intentions with their resolutions, but to be truthfull, I do not believe this kind of a resolution is the way to any success. It always seems like new years resolutions mirror what we are not satisfied about with ourselves. Thereby, we are set up to fail. Not happy with your body? Do not promise yourself that you are going to workout to look better, it will not work in the long run! Being healthy and happy has nothing to do with what you look like, but everything to do with your own view of yourself. You will never look better than when you have a healthy approach to yourself and your body. My belief is that the only way for you to be happy about what you look like is if you learn to love what you see because you are healthy on the inside.

 

Most people feel better on the inside if they perform some kind of daily activity, which is the reason for our screwed up health ideals. We see people who are helathy and have the dream-look, we see them happy, and we think "If I look like that I will be just as happy". This is where it goes wrong. Working out becomes something negative, because we do not think we are good enough from the beginning. 

 

If you instead decide to work out to be happy on the inside, you will grow stronger, healthier and happier! Your looks may not change drastically, or at all, but it will not matter, because your own approach to yourself will get bettered. You may not even need to work out, if you just change your view on yourself you could have reached your target already. To other people, you will look just like those people in the magazines, it is all about your glow. With happiness you will glow, whatever size you are. 

 

So please, think about this now, if you make any resolutions, base them on your future wellbeing. Do not base them on any negativity you feel towards yourself, that is not the way to success. Success will be found from within, so focus on your inner self, you have always been beautiful.