Jag har alltid för höga krav på mig själv, krav som ofta leder till en oändlig cykel av besvikelse. Jag måste inse att det är okej att inte ha de högsta betygen, om det i slutändan bara sliter sönder mig. I högstadiet kunde jag plugga mig till högsta betyg i allt, och eftersom jag inte hade så mycket annat att göra så pluggade jag hela tiden. Nu är min hjärna inställd på att tillräckligt hårt jobb kommer leda till att jag får A i alla ämnen. Problemet är att det inte fungerar längre.

 

Kravet på att plugga 6 timmar om dagen eller mer, för att nå dit jag vill är för högt. Notera att det är ingen annan än jag som har satt det här kravet på mig själv. Men jag måste ta och inse att jag kommer gå sönder om jag försöker. Ämnena och betygskriterierna är för höga för att kunna plugga sig till ett A i alla ämnen. Man måste någonstans ha ett öga för de naturvetenskapliga ämnena, och hur alla frågor ska lösas. Fysik och matte kräver en grundförståelse som jag inte har. Jag kan plugga mig till ett någorlunda betyg, men jag kan inte ställa kravet för högt. Jag orkar inte det. 

 

Någonstans måste man inse att livet faktiskt är här och nu också. Det ligger inte i framtiden, för väntar man till framtiden med att börja leva kommer livet snart vara slut. 

 

Jag har fysikprov på tisdag. Jag har lyssnat på lektionerna, jag har tagit anteckningar och jag har varit klar med alla uppgifter i tid. Jag tänker nu sitta i 3 timmar och plugga. Sen ta en rast på 2 timmar, för att sedan sitta en timme till med study buddy. Sen räcker det för idag. Även fast det säkert kommer finnas mer att trycka in i mitt huvud, men truthfully tror jag att jag kommer må bättre om jag slutar där. Andas ett tag. Sen pluggar jag 3 timmar intensivt imorgon igen. Finns det då någonting jag inte kan, då kan jag det inte, och det är det. Det räcker nu jag tänker inte spendera hela skolåret med att vara besviken på mig själv.