Men sen kommer det stora ordet. Men! Ni vill inte ens veta hur det ser ut i min hjärna och mitt hjärta. Allt är organiserat i fack; det jag tillåter mig själv att plocka fram vardagligen, och sen har vi det förbjudna. Jag är alldeles för duktig på att inte ta tag i det som är jobbigt. Det ligger där och gömmer sig, sen ibland så svämmar känslorna över. 

Jag glömmer bort allt jag gått igenom, försöker ta hand om andra och glömmer att jag måste ta tag i mig själv. Varför? Enkelt svar, helt klart. Jag har ingen aning om hur jag ska ta tag i alla de känslorna som finns där inne. Vart ska jag börja? Kommer jag någonsin kunna leva normalt utan all rädsla för att historia ska repetera sig?

Jag vill bara kunna leva, älska och och skratta som alla andra. Jag vill inte vara rädd, jag vill våga hoppa utan att vara rädd för att falla. Hur blir jag av med alla monster i mitt huvud?