Om jag bad någon i USA och någon i Sverige att beskriva mig med 5 ord tror jag att orden som skulle sättas på de två papprena skulle skilja sig rätt rejält. Vilket därmed måste betyda att jag inte är densamma på de olika platserna. 

 

Innan jag åkte till USA visste jag inte riktigt vem jag var. Där hittade jag alla delar av mig själv och var rent igenom helt och hållet galet lycklig. Men sen kan man faktiskt inte alltid vara glad. Alla har jobbiga perioder. Jag var fast besluten om att fortsätta vara samma person som jag var i USA när jag kom hem. Det gick mindre bra för mig. Först och främst vill jag nämna att man faktiskt inte alltid kan visa hela sitt jag i alla situationer, för anpassningar sker alltid. Inte så mycket för att passa in, mer för att det är naturligt att man beter sig olika i olika omgivningar. Men jag önskar att jag hållit kvar mer av mig själv när jag kom hem. 

 

Vill ni veta hur mycket historia faktiskt påverkar? Det är inte förrän nu när jag sitter och skriver detta inlägg som jag inser varför det tar så lång tid för samhället att förändras, varför det tagit 200 år att komma till dagens samhälle från det på 1800-talet. Historia påverkar, det sitter i ryggmärgen. Jag kunde vara hur bestämd jag ville om att jag skulle vara densamma i Sverige som i USA, men i USA var jag bara ett år, i Sverige hade jag levt mer än arton år. Jag märkte gradvis, men ändå över en period på endast dagar, hur jag gick tillbaka till gamla mönster. 

 

Mina vänner känner mig som en viss person, om jag förändrades och blommade ut till mitt fulla jag kändes det som att de inte skulle veta vem jag var längre. De få gånger jag skrattar som jag gjorde där, skämtar som jag gjorde där och är den jag var där märker jag direkt hur de reagerar. Genom detta känns det fel och att vara jag ska inte kännas fel, så då skippar jag det all together. 

 

Jag tror det är svårt att ta på känslan av att få starta om helt. Att kunna vara sig själv från dag ett och vara helt utan någon historia. Det tror jag är en av de få chanser vi får till att finna oss själva. Optimalt skulle det nog vara att åka iväg och spendera en period på fem år med bara sig själv och människor i nya omgivningar. Man skulle kunna få ett blankt blad att finna sig själv på och några år att etablera denna person i ryggmärgen. 

 

När folk frågar mig vad jag saknar mest ställer de frågan fel. De borde fråga vem jag saknar mest. Jag saknar mig själv mest av allt. Kom inte och säg att det då bara är att vara henne, för ni förstår inte hur det är att få vara i ljuset och sen ramla bak i all jävla lera man satt sig själv i innan. Ni förstår inte hur det är att inte sakna något man kan ta på, utan att sakna något som finns precis där under ytan men som man inte kan få ut för allt vad man är värd. Ni förstår inte hur det är att sitta fast i sig själv, när ens jag kämpar för att komma ut men inte kan hur mycket man än förmår sig att försöka. Det värsta är att inte veta när man kommer få träffa sig själv igen. 

Idag åker min bror till Japan som utbytesstudent. Han kommer att vara borta i 11 månader. Jag kommer sakna honom så oerhört mycket.  Utöver det vet jag att han kommer få det hur bra som helst. Han kommer lära sig massor, både om sig själv och även allmäna saker i livet. Ibland är det bra att få komma bort och se nya miljöer, sätta perspektiv på hela sitt liv här i Sverige.

 

På ett sätt önskar jag att det var jag igen. Jag saknar den personen jag va i Frederic, Wisconsin så mycket. Jag saknar även min familj, mina vänner och allt annat där. Det betyder inte att jag inte älskar min familj och mina vänner här i Sverige. Det är bara inte samma sak. När jag var där hittade jag en del av mig själv som saknats alldeles för länge. Jag var fast bestämd om att hålla kvar detta när jag kom hem igen, men den glider bara längre och längre ifrån mig. Ibland känns det som att jag inte får luft.

 

Tillbaka till min bror. Jag är övertygad om att han kommer få det jättebra och jag är stolt över att han åker. Vad som än händer kommer han lära sig massor och jag kommer älska honom lika mycket när han kommer hem igen. 

 

För två år sedan gjorde jag bland det bästa jag gjort i mitt nittonåriga liv. Jag gick ut och sprang 3,2 km på en isig och halkig väg. Det tog mig 26 minuter att springa den sträckan. 26 minuter är cirka 12 minuter långsammare än min nuvarande rekordtid på 3,2 km. 12 minuters förbättring på en så kort sträcka är inget att skämta om, det är förbanant bra. (Har dock även underlaget i åtanke.) Jag kämpade mig igenom dessa kilometer, och det var en pina. Jag mådde så dåligt när jag sprang det. Jag fortsatte springa tre gånger i veckan, det var till ett idrottsarbete. När jag sakta men säkert betade av minutrarna på min tid började jag även märka hur smärtan och obekvämligheterna betades av. Jag sprintade sista biten och stannade med ett genuint leende när klockan visade rekordtid på rekordtid. 

Varför var det ett av mitt livs bästa beslut att springa denna sträcka en isig vårdag? Jo, för jag lärde mig att älska löpningen. Den löprundan har inte bara lett till att jag älskade löpningen, utan även till att jag har fått en djupare förståelse för mig själv. När jag löper, då ler jag. Det har tagit mig två år att komma till den plats jag är idag. Två år till att kunna springa milen på 48.10, visserligen på löpband. Det har tagit mig två år att inse att jag aldrig kommer vara nöjd med min kropp på grund av vad vågen visar, men jag är nöjd med den när jag inser hur stark jag är. När jag inser vad jag kan göra. Jag hade kunnat gå ner hur mycket i vikt som helst, men om jag inte börjat springa för att jag älskar det så hade det inte hjälpt. Kärleken till löpningen har gett mig en kärlek till min styrka och därigenom en kärlek till hur jag är byggd och ser ut. 

 

Löpning är if´dag en del av mig. Skulle jag beskriva mig själv skulle jag nog säga att jag är en glad tjej som älskar att springa. Löpning har alltid varit en utmaning, men nu har jag gjort det till en utmaning jag älskar mer än något annat. Tack Mimmi, för att du tog på dig ett par gråa mjukisbyxor och snörade på dig ett par springskor för två år sedan. Du har räddat mig. 

 

Ibland funderar jag över meningen med allt. Varför gör jag det jag gör i min vardag? Just nu kan jag inte komma på något vettigt svar på den frågan.