Min höft är inte riktigt med på noterna för hela den här trestegs grejen, och gör ont som attan, men det gick okej ändå. Jag förbättrades från förra gången, och hoppade nu 27 feet och 6 inches eller något. :) 

I 1600 meter så gick det super! Jag älskar det loppet, för det är tillräckligt långt för att jag ska kunna vara snabb, men inte så långt att jag blir trött. Utav sex tjejer så ledde jag hela loppet och ökade avståndet till tvåan hela tiden. Jag vann med tiden 6.23! :) 30 sekunder snabbare än tvåan, vilket jag är stolt över. :) 

Jag vann 3200 meter också! Det var en riktig fight, men i slutändan vann jag! Hahaha, jag var den enda tjejen som sprang detta lopp, så vinna var väl kanske inte så svårt som jag vill få det att framstå. ;) Jag kom sist av alla som sprang dock, men det är okej, för det finns ändå stora fysiska skillnader mellan tjejer och killar. Jag sprang på tiden 14.32. Det var otroligt svårt dock, 3200 meter är 8 varv runt, vilket ger en mycket tid att tänka på hur trött man är. Det var en personlig vinst för mig dock, att visa att jag gjorde ett starkt jobb! 

Huvudsaken är att jag har kul, och jag älskar att springa 1600 meter! ❤

Genom hela hösten och vintern har min skola, och resten av staden, jobbat för att samla pengar. Pengar för att betala för Annas sjukhusräkningar. Hallies mamma har hjärncancer, och hon kommer att dö. 

När jag kom hit så hade Anna precis åkt in till sjukhuset, hon hade ont i huvudet, var yr och visste inte vad som var fel. Jag har varit här, jag har hört hela processen. Jag insåg inte att det ens var möjligt att allt skulle kunna sluta så tragiskt. Allt jag har i mitt huvud är att det kommer ske ett mirakel, det finns inga sorgliga slut, det kan bara inte hända. De var så säkra, så säkra på att tumören var godartad, men nu får vi höra att mamman till två små barn kommer dö den här sommaren. 

Hallie var Little Queen på vår prom, Carlys mamma fixade hennes hår, och hon var så otroligt söt i sin lilla röda klänning. Det gjorde så ont i mig att se henne gå där, och veta att hennes mamma inte kommer att vara där när hon är i min ålder, är uppklädd i sin långklänning, håret fixat och ler när hon går på The Grand March för att visa upp sig. 

Ta vara på varenda stund ni har med de ni älskar! Allt kan förändras så fort, du kanske inte har all tid i världen att skjuta upp saker. Det har varit så otroligt att se hur hela staden har gått ihop, grannstaden, alla runtomkring, för att hjälpa den här familjen. Men sagan kommer ändå inte att få ett lyckligt slut, och värken i mitt hjärta varje gång jag ser de små barnen leka i sin trädgård växer bara starkare. 

Vad alla än säger så tänker jag fortsätta att hoppas på ett mirakel. Jag tänker fortsätta hoppas att Anna får se sin dotter på prom, får hjälpa henne att bli redo för sitt bröllop och träffa sina barnbarn. 

Vi bodde i en "lägenhet" på motsatt sida av Canal Street från the French Quarters. Själva området vi bodde i var ganska oklart, haha, hemlösa människor som konstant kommenterade mina skor och shorts, haha. Men lägenheten var fin! För er, och Anns, skull så tog jag så mycket bilder jag kunde. ;)

Det bästa med resan måste nog ha varit när vi åkte airboat i träsken och kollade på krokodiler (jag höll till och med i en liten!) och att vandra omkring i Audubon Park. 

Här kommer lite bilder från dagarna! 

Jag har varit sjuk, och det se varit blä, men nu är jag tillbaka i form igen vänner, hoppas att ni inte har saknat mig för mycket!

Idag har det snöat här, tjohej! Eller kanske inte tjohej, snarare usch och blä på det. Men det är okej, för om ett par timmar åker jag till flygplatsen! 

Torsdag till måndag ska spenderas med min andra familj i NEW ORLEANS! Wihoo! Det kommer vara runt 20-25 grader och vi ska shoppa, springa och utforska, haha. Argh, I can't wait! Det ska bli så himla fet-kul! ☀

På kvällen var det basketball banquet, berättar mer om den senare. :)

Vad i hela friden ska jag göra med mitt liv efter gymnasiet? Jadu, i 16 år var jag helt säker på att jag ville bli veterinär. Jag är ganska säker på att det är uteslutet nu. Men det finns något annat jag tänkt mycket på, som jag tror skulle vara otroligt kul och motiverande varje dag.

Journalist. Ja, det är otroligt populärt att människor vill bli det nu, jag vet. Men jag vet att jag är duktig på att uttrycka mig med ord. Jag älskar att skriva. Jag är social och älskar att prata med människor. Låter inte det som ett jobb som skulle kunna passa mig? Jag pratar inte Aftonbladet, jag pratar Härliga Hund eller någon träningstidning. Som en människa som skriver reportage. Åker runt och intervjuar, sammanställer och skriver. Jag tror att jag skulle älska det! 

Hur ska jag då jobba för det? Genom kontakter hoppas jag på att jag skulle kunna få möjlighet att jobbskugga någon som faktiskt håller på med detta varje dag. Det var så jag insåg att veterinär inte var yrket för mig. Att få se alla delar av en karriär är så lärorikt! Om jag fortfarande vill detta efter gymnasiet så skulle det vara kul att få ett internship på ett större tidningsbolag. Varför inte utomlands, istället för att resa? Erfarenhet med upplevelse på samma gång. Allra coolast skulle det ju vara med att göra reportage för en resetidning!

Jag vet att pengar spelar roll med, internships kostar en del utomlands. Men drömma måste man göra, för om man kämpar tillräckligt hårt för att nå dit man vill så spelar pengar ingen roll, man kan nå dit ändå! 

Idag åkte alla seniors i min skola till Minneapolis för att se på teater. För att förtydlig; alla ca 30 seniors som går på Frederic's lilla pytte-skola, haha! Vi satt på den otroligt obekväma skolbussen i 1,5 h för att se en lite halvknäpp teater om en pirat som var kär i sin kusin. Jag och McKenna pratade så mycket på bussen att vi fick ont i halsen, haha. 

Men sen kommer det stora ordet. Men! Ni vill inte ens veta hur det ser ut i min hjärna och mitt hjärta. Allt är organiserat i fack; det jag tillåter mig själv att plocka fram vardagligen, och sen har vi det förbjudna. Jag är alldeles för duktig på att inte ta tag i det som är jobbigt. Det ligger där och gömmer sig, sen ibland så svämmar känslorna över. 

Jag glömmer bort allt jag gått igenom, försöker ta hand om andra och glömmer att jag måste ta tag i mig själv. Varför? Enkelt svar, helt klart. Jag har ingen aning om hur jag ska ta tag i alla de känslorna som finns där inne. Vart ska jag börja? Kommer jag någonsin kunna leva normalt utan all rädsla för att historia ska repetera sig?

Jag vill bara kunna leva, älska och och skratta som alla andra. Jag vill inte vara rädd, jag vill våga hoppa utan att vara rädd för att falla. Hur blir jag av med alla monster i mitt huvud? 

Åh, kärlek på den här lördagen alltså. Det var så brutalt roligt! Uppe äckeltidigt på morgonen, buss i typ två timmar, och sen var det äntligen dags. 

Först upp för mig var att springa 1600 meter. Det här var verkligen mitt lopp, och jag hoppas verkligen jag får fortsätta springa det! På en 200 meters bana så betyder det att jag ska springa 8 varv. Jag var tvåa i loppet, i mitt heat (min grupp utav de två grupper som båda sprang the mile), hela vägen, och jag och tjejen som var först varvade många. Detta ledde till att skylten som visade hur många varv vi hade kvar var lite messed up. Haha, i sin tur ledde det till att jag sprang nio varv. Så himla komiskt! :P Jag sprang alltså 200 meter för mycket. Det är lite sorgligt, för mitt nionde varv var så brutalt snabbt, och det räknades inte ens! Men min tid var i alla fall 6.25 minuter, vilket jag är nöjd över. Hade jag sprintat mitt åttonde varv hade jag minsann kunnat komma först! :) Jag älskade det i alla fall, och jag flög fram!