Jag saknar det så att det gör ont. Det är sanningen. Ingen får ta det fel dock, det skulle bara göra allt jobbigare än det redan är. Jag älskar alla här hemma, det har inte med det att göra, men saknaden värker ändå varje dag. Jag glömmer bort den ibland, spenderar några minuter i ett alternativt universum, för för att glömma bort det som gör ont innebär att glömma bort att jag ens har varit borta. Då känner jag hellre smärtan, för att glömma det bästa året i mitt liv, om så bara för några minuter, är inget jag vill. 

 

The hardest thing must be when I do something I got as a habit in America, I expect people to at least react. Hopefully comment with a "You're so weird Mimmi!", as I am so used and fond of hearing that now. Instead they behave like it is something I have always done. Then it is like the steps I took forward to find myself in America are slowly taken away from me again. That just hurts. 

 

Writing the word "that" makes me miss it more too... I worked so hard all year not to use it in essays, still it just sneaks in everywhere! 

 

I also miss English, it is so much easier to express yourself in this language. That's why I kind of swithched in the middle of this post, hope you don't mind. You'll hear more from me soon, gotta sleep to run in the morning. While I run I like to pretend that I'm back at home, that I just found a new interesting trail to follow. Soon about to meet Ursa in the driveway, trying to lick my legs. Walk in and find Maddie somewhere eating, join her, watch some series and movies. Eat, watch, talk, laugh, taking advantage of every moment I can spend with my sister.

 

Nu har jag varit borta ett tag, men nu när jag är hemma igen så tänkte jag catcha upp med de inlägg jag inte hann skriva när jag var i USA. 

 

Det är väl delade känslor till det här med att vara hemma igen. Visst det är kul, men det är väldigt jobbigt också. Jaja, jag skriver mer igen senare, nu ska jag fortsätta titta på One Tree Hill!

 

Oro. Rädd för hur det ska gå med bagaget, att flyga långa vägar själv är ingen hit. 2 timmar är okej ensam, man har inte så mycket packning. Panik på hur mycket saker jag har som ska hem. Oro för hur det ska gå med allt bagage, hoppas inte flygbolagen krånglar med mig.

Rädsla. Jag är rädd att lämna allt här. Mest rädd är jag nog för att glömmas. Att inte vara en del av min familj längre. Jag vet att jag alltid har en plats här, men det kommer aldrig vara likadant. Jag kommer aldrig vara en del av familjen på samma sätt, och jag vill inte att min plats ska fyllas igen. Mitt hjärta kommer alltid sakna en stor bit, som alltid kommer finnas här, men livet has to go on, och de kan inte leva som att jag fortfarande är här. Jag önskar bara att jag kunde vara på två platser samtidigt. 

Sorg. För jag måste lämna alla mina vänner här. De som har accepterat mig på ett sätt jag aldrig upplevt i Sverige. De har låtit mig växa och uppskattat mig för den jag är. De har lärt mig att jag borde stå upp för mig själv, för jag är bra som jag är. Kommer sakna att vara så uppskattad, och ha så många nära vänner som omringar mig. De har gjort mitt år till det underbara året det var.

Det som gör mest ont, som jag inte vet hur jag ska kunna stå ut med, är att lämna min syster. Mitt hjärta värker så fort jag tänker på det, att inte bo med henne. Att inte sitta morgontrötta och äta frukost bredvid varandra. Att inte grimasera till varandra så fort vi möter varandra i korridorerna i skolan. Att inte stå vid micron tillsammans. Att inte ha track tillsammans. Att inte äta tillsammans så fort vi kommer hem. Att inte göra fula miner när hon äter saltgurka, och vara rädd att bli stänkt med "pickle-juice". Att inte vara lata framför TV'n hela kvällen tillsammans. Att inte prata om allt mellan himmel och jord, och allt konstigt som finns i världen, hela kvällarna. Att inte kunna vänta tills först trosdagar, och nu onsdagar, för att titta på The Vampire Diaries och The Hundred. Jag älskar Maddie så otroligt mycket, och vet inte hur jag ska kunna leva utan henne. Bara så att ni inte tror att vi är perfekta, vi hatar varandra ibland också. Hon mig när jag ätit upp all Nutella, och jag henne när hon vägrar sluta prassla med alla dumma chipspåsar när jag försöker lyssna på vad de säger på TV'n. Jag är rädd för hur svårt livet kommer vara utan att alltid kunna prata om oväsentliga saker med henne. 

Men samtidigt ska det bli oerhört skönt att komma hem, krama min familj, pussa på mina älskade djur, åka till stallet, och vara lite mer fri igen. 

Känslostorm och ett humör som går upp och ner i ett. Lee, gråta, skratta, rädsla och oro. You name it, I've felt it. 

Söndagen den 25 maj så var det graduation. Av min familj så fick jag dessa två berlocker. Idag köpte jag ett armband att bära dem på, så att mitt andra hem alltid kommer att finnas nära mig. Den ena berlocken visar en del av en karta med Frederic på, på baksidan så finns Wisconsins motto, vilket är "Forward". Den andra berlocken har koordinaterna till mitt hem här inristade i sig. 

Jag har ju liksom förstått att berg-och-dalbanor här är lite mer extrema än i Sverige, men att se hur enorma de var, i en park som är någorlunda liten jämfört med många andra i USA, fick mig nästan att bli rädd, haha! 

McKenna, Lexi, Carly och jag gick omkring tillsammans. Tur var väl det att jag hade McKenna, för lika galen som Lexi och Carly är jag inte! De sa att något lätt som var bra att börja med var Extreme Swings, hmm, såg helt okej ut tills jag såg hur högt de gungande, haha, tack och hej för mig. Vi tittade på istället. ;) Efter det var det i alla fall dags för en berg-och-dalbana! Den hette Wild Thing, och såg helt galet läskig ut. Den första backen var så brant att jag nästan ville springa hem. Stängda ögon nerför den gällde, och sen insåg jag hur galet kul den faktiskt var, haha! Jag blir alltid så otroligt ful på de bilder som kamerorna i banorna tar på en, så vi skrattade så att vi dog. Sen gick vi runt och åkte det mesta, Carly blev sjöblöt i en vattenbana där vi andra kom ut torra. Lunch, och sen hittade McKenna en där man praktiskt taget blev dränkt, haha! Som tur var var det så varmt att jag torkade någorlunda snabbt, och hade en våt tröja att sätta över ansiktet när det brände som mest, haha! 

Carly och Lexi gjorde något som är kallat Ripcord, om jag hade varit lite modigare så hade jag hängt på, men det skulle bokstavligt talat vara som att uppleva en av mina mardrömmar. Jag får ta och visa er en bild på det senare, för jag kan nog inte förklara det särskilt bra, men föreställ er att falla från en väldigt hög höjd. 

Efter deras Ripcord var det snart dags att åka hem igen, men först sprang jag och Carly allt vad vi orkade till Wild Thing igen, haha! Tog en selfie i första uppförsbacken, skrattade högt genom hela banan, och sen svarade Carly när hennes telefon ringde. Jag skrattade så jag dog, haha! Vem svarar i telefon i en berg-och-dalbana? Hahaha! Sprang tillbaka, och sen var Carly så trött på allt vad springande har med att göra! 

Jag hörde något röra sig bakom vårt tält, men tänkte inte mer på det förrän massvis med smällare skrämde livet ur oss alla! Det var ingen av oss seniors som la dem där, så jakten började! Sam sprang som om det handlade om liv och död, och fick nästan tag i dem, men bilen som de kastade sig in i körde fort iväg. Jag, Carly och Lexi hoppade in i Carly's bil och började köra efter dem, haha! Vi plockade upp Sam på vägen, då han hade sprungit en ganska bra bit. Vi lyckades lista ut vilka förrädarna var, haha, då de gömde sig på sin egen uppfart, för att sedan åka iväg när vi passerat. Underhållande var det i alla fall! ;) 

Sedan satt vi alla runt en grill, i vilken vi byggt en liten brasa, och jag hörde om många gamla minnen från tiderna innan jag var här.

There is nothing that can get me going like discussions about the destructive self image most teenagers have today. Every country, every state, every town, every family. It sickens me how this can be so widespread, and still we hush it down, hide it, and ignore the hate people feel against their bodies.

I can easily admit that I have spent hour after hour staring at myself and pointing out all the errors I see. Most of them having to do with the amount of fat on my body, but it has also gone to the extent to hating physical characteristics I can do nothing about. Why would I do this? Because society tells me to. 

Society explains it as a general part of being a teenager, just hating yourself a little bit. I can not, and will not, accept this. To be able to perform at peak, we need to be able to focus on things that are true. I am 100% sure that not one of those errors you see have been identified by the people who matter in your life. 

I do not posses the power to change society, but I will do everything in my power to change your image if yourself. I make a point if complimenting my friends every day. I do not care if they grow tired if it. Sure, it might not mean as much to you when I tell you you are beautiful for the 457 time, as if it is told to you by someone who rarely says it. But that is irrelevant. What is relevant is that you hear it everyday. You are beautiful! I do not care who you are, or what you look like, you are beautiful. 

Thoughts that have passed through my mind - My counter-thoughts:

• You have way too much fat on your stomach. - I am healthy, nowhere near fat.

• Your legs are as thick as logs. - My long, strong legs carry me kilometer after kilometer on the journeys of my life.

• My arms are fat. - Without my arms I could not do everything I love, they aid me more than I can imagine.

• I am ugly, how could anyone ever love me? - Take another look, let your hair down, put a smile on your lips, and try to tell yourself that you are ugly now. I am not ugly.

If you are unhappy with inherited physical features, like your nose, your hands, your eyes, or whatever else your brain and society might encourage you to hate, I will ask you this; is it not the most beautiful thing that your body shows the beauty of other people in you? If you have your dads hands, even though they are big, is it not beautiful that your hands can remind you of the safety you felt as a child, holding his? You have your mothers body-shape, is it not amazing that your  body will be able to perform what hers has in the past?

If I have learnt anything this year, it is to truly appreciate myself. I am amazed of what my body can do if I just ask and work for it. I am so strong! What I am most proud of is, no one is ever going to look like me. Why would I want to change my body, when I can just change my mindset?

If you ask my parents they can probably tell you that I was an extremely self-critical individual. That was just 10 months ago. I am not telling you that I love every square millimeter of my body, but why should I care about what my brain tells me I should hate, when my heart every day convinces me of how beautiful and strong I am.