Hela livet har jag varit rädd för att växa upp, bli vuxen. Jag har drömt om krumelurpiller, och att som Pippi Långstrump i mörker få säga "Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur." Varför kanske ni undrar? Många kan inte ens vänta på att få bli äldre. Men mitt svar är, jag har hela livet på mig att vara vuxen, barn får jag bara vara ett tag. 

Jag har varit rädd för att jag över en natt ska bli en alltför ansvarstagande, orolig och tråkig människa. Men jag har insett en sak. Att bli vuxen handlar inte om att växa upp i sinnet, det handlar om att växa i sin personlighet, så som man växer i ett par byxor. När de är lite för stora så är de obekväma och man känner sig inte särskilt självsäker i dem. När de sen passar bättre och bättre så börjar man inse fördelarna  med dessa byxor, se bra sidor av dem. När de sen sitter perfekt så finns det inget man hellre sätter på sig när man vaknar upp. 

Jag har blivit vuxen, och jag är barnsligare än jag någonsin varit förut. Det är för att jag har vuxit i mina alldeles egna skräddarsydda byxor. Det finns inget jag hellre tar på mig på morgonen, eller visar upp mig i för människor. Jag vågar vara den barnsliga vuxna som jag är född till att vara. 

Jag känner många människor som är gott och väl över 40 år som fortfarande är barn. Människor som inte vet hur i hela friden de ska bära sina byxor. Till er vill jag bara säga: Oroa er inte så himla mycket för hur era byxor sitter! Om ni bara lever ert liv och låter byxorna sitta som de vill, så kommer de hitta det där perfekta läget. Då kommer ni att inse att byxorna faktiskt satt ganska bra hela tiden, det var bara ni som valde att försöka ändra på dem. Låt dina byxor vara, de är skräddarsydda för dig, det finns inget annat du kan passa bättre i! 

Jag föddes till att vara ett galet troll, jag har äntligen insett att hur mycket jag än skulle önska att jag föddes till att vara någon annan, så är det det jag ska vara. Att vara ett galet troll är det som gör mig som lyckligast. Det är det som får mig att känna mig fri, känna mig som mig!❤

Börjar undra om det är meningen att jag ska bryta min näsa här, precis som min mamma gjorde när hon var i USA. Hur jag än gör så blir jag träffad mitt i ansiktet av en basketboll minst två gånger varje practice, haha! Vet inte hur jag lyckas, men bollen dras till mitt ansikte som om det var en magnet, och det är inga små smällar! Idag hörde jag mitt face tryckas in innan jag kände det, gahaha. 

Varje gång jag blir träffad funderar jag först på att börja gråta, för det gör förj*vla ont. Efter det inser jag hur komiskt det är att mitt ansikte blivit träffat än en gång, så jag börjar gapskratta tills tårarna sprutar. Cassie, vår JV coach, tittar oroligt på mig och vänder sig sen till hela laget och säger: "Is that really her laugh?" Någon svarar att jaa, så är fallet och att jag förmodligen återhämtar mig snart. Efter ett tag lyckas jag sluta skratta och vi kan fortsätta spela, haha! 🏀

9,33 timmar. 13 avsnitt. På en dag. Vi bör skaffa ett liv. 

Idag har jag och Maddie lyckats plöja igenom 9,33 timmar av The Vampire Diaries. Det krävs viss talang för att lyckas med det, om jag ska vara ärlig. Enda sträckan vi har rört oss är mellan köket och soffan. Stabilt, haha!! Det är okej att ha sådana dagar ibland, men jag måste säga; jag är inte annat än lättad över att vi äntligen får gå till skolan imorgon. Börjar bli smått trött på att vara hemma, haha. Vi har inte haft en enda hel femdagars vecka i skolan på hela januari på grund av kylan! Börjar bli lite sugen på sommar och värme nu. ☀

...kan ju bara ta och dra åt skogsfanders! Har ont i halsen, är täppt i näsan och behöver nysa precis hela tiden, grrr! 🐯 Så dagen har spenderats lugnt. Skypeade med min älskade kusin Lina, vilket var hur kul som helst! Vi pratade om att resa utomlands. Helt plötsligt så sa jag: "Jag önskar att jag var utomlands, för då skulle jag slippa vara förkyld." Haha, jag är ju utomlands ju! Men jag syftade nog på varmare breddgrader. 

Skolan är inställd imorgon, måndag, för det ska tydligen vara -22 C som varmast. Jag hade varit besviken, om det inte var för min förkylning, för vi skulle haft en match. Sen på tisdag ska vädret vara likadant, så får se om skolan är inställd då också, haha. 

Vi var bara 7 stycken på basketträningen idag, så vi larvade mest runt. :) Vi försökte skjuta three pointers, jag lyckades med den stora bedriften att sätta tre av tjugo... Fast Carly räddade oss två och vi vann!!!! Woopie! Sen sköt vi halfcourt shots, haha, och det är ju nästan pinsamt hur dålig jag var, haha. Jag kom typ halvvägs fram till the basketball hoop, haha! (Vad i hela friden är basketball hoop på svenska?) Alla andra träffade i alla fall the backboard, vilket är där där fyrkanten är målad, om ni fattar vad jag menar. Dock lyckades bara Mr Wink och Brandi göra mål en gång var, så det var inte direkt så att vi var särskilt duktiga någon av oss, hehe. 

Aja, måste lära mig att inte skriva hur mycket som helst varje gång. Hur ska ni orka läsa allt? ;) 

Nu är bara frågan: vilken färg? Min mamma har en vit, och jag tycker den är den finaste färgen, haha. Men eftersom hon har den så funderar jag på den röda. Fast egentligen så tror jag att det kommer sluta med att jag köper den vita i alla fall, haha! Vad tycker ni? 

Jag insåg även för en dag sedan att jag läst en hel bokserie på engelska utan att ens reflektera över det faktum att den var på engelska, oupsie! :) Tips: Läs böckerna Divergent, Insurgent och Allegiant! 

I vanliga fall när jag har varit ute på resande fot och fått hemlängtan så har jag bara velat packa ihop alla mina saker och åka hem på direkten. Här är det annorlunda. Jag saknar min familj, mina vänner, mina djur, mitt hus och andra saker där hemma, men jag vill absolut inte åka härifrån. Saknaden är närvarande i bakgrunden hela tiden, men allt den gör är att stärka mig. Den visar att jag vet att de finns där för mig, och är betydelsefulla, men att jag faktiskt klarar mig väldigt bra så som det är. 

Ibland flyter saknaden upp till ytan, och det blir lite jobbigare ett tag, men då tänker jag på allt som är så bra här. Allt som är betydelsefullt i livet i Frederic. Allt jag vill ta vara på, för det finns här och nu. 

Känslor är jobbiga ibland, underbara i andra fall. Det viktigaste är att vi låter dem utveckla och stärka vår insida, istället för att oroa oss för att de ska bryta oss i bitar.

Skola idag, sen practice, vilket var kul som alltid! Wink, vår coach, var tvungen att vara med och spela, för vi var bara 9 och behövde en extra. Detta leder alltid till att allt blir lite extra flummigt, jag tror att en majoritet av denna practice bestod av en hög av oss tjejer på golvet, brottandes för att få bollen, haha! Jag blev slagen i huvudet så många gånger idag, haha, det är inte klokt. Mitt i alltihopa så får jag en skrattattack och jag är ganska säker på att jag skrämde Wink en aning. Han tittade på mig, skrattade lite grann och sen fortsatte han bara att spela, medan jag stod i mitten och skrattade tills magen gjorde ont! :P 

Efter vi var klara så tittade vi på killarnas match mot Siren, de vann! Det var en nära match, men Frederic är bara bäst, så det så! Sen följde Carly med mig hem ett tag, vi tittade på bilder och pratade tills klockan blev alldeles för mycket. Vi lyckades till och med skrämma hennes mamma, som är i Florida, för hon inte visste vart Carly var, haha! 

Fick en rush av energi och körde en nattlig ab-workout, sen duschen. Nu ska jag sova, fräsch som en nyponros. ;)

Jag är nyfiken på att få läsa vad mina vänner som är med och gör the yearbook har skrivit om mig i den, haha! Troligtvis bara bra saker, jag menar, jag är ju aldrig konstig på något sätt eller så... ;) 

Snow day igen! Vilket alltså betyder att vi inte hade skola idag, för det var för kallt, haha! Tror vi har haft minst fem stycken i år redan. Det var typ -25 C idag! Istället för att bara ligga inne hela dagen så åkte jag, Maddie och Maria och shoppade inför Winter Week. Det är en vecka, precis som Homecoming, som var i höstas, och veckan avslutas med en dans. Dansen är på Alla Hjärtans Dag! Att hitta en klänning var en utmaning, haha, för allt jag kunde se var jämförbart med att dra en sopsäck över huvudet och gå på dans i det. Istället bestämde jag mig för att vara kreativ och hittad en kjol och ett fint linne som jag ska ha på mig! Dock får ni vänta tills den 14 februari innan ni ser mig i det! 

Lite besviken blev jag att skolan var inställd, för vi skulle haft basketmatch mot Siren idag, men men, den är flyttad till måndag. :)

Vi vann mot Turtle Lake i tisdags! Vilket är så otroligt bra för vår placering i vår conference!! Det var en sjukt nära match och vi lyckades precis vinna de sista trettio sekunderna! Skrek så sjukt högt när buzzern signalerade att matchen var klar och vi hade vunnit! ❤

Idag har småtjejernas basketlag ett tournament i vår skola, så jag ska vara där och jobba hela dagen. Det ska faktiskt bli kul! Jag kommer stå i concessions (kiosken) hela tiden, för jag kan inte riktigt tillräckligt mycket för att vara domare. ;) 

Längtar redan efter alla mina älskade vänner, fast jag träffade dem för typ 4 timmar sen, haha! Hur ska jag överleva när jag åker hem? 

Jag är så himla nöjd med min insats idag, wohoo! Jag spelar på JV, det är laget med lite yngre och mer oerfarna, men jag spelar four quarters, vilket är hela matchen utan vila, 28 minuter. Alla i laget och mina coacher klagar på att jag inte skjuter mer, haha, men jag lyckas med en massa assists i alla fall. Idag var jag dock grym på att blocka! Så fort någon från andra laget sköt för att få poäng så hoppade jag bara upp och blockade deras skott, haha! Så himla nöjd, jag lär mig! Blockade minst 6 skott som annars möjligtvis varit poäng för dem, tjohoo!

Under varsity matchen så pratade vår coach med mig, såhär sa han:

"So Mimmi, what do you think about this crazy sport?"

"I love it!" svarade jag.

"Well, I wish we would have had you for four years, you are doing a huge effort for our team this year."

Well, Mr. Wink, jag önskar det med, mer än du anar. Alla mina vänner i laget och känslan jag har på planen är obeskrivligt underbar! Hur kunde jag någonsin sluta med basket? Hur kunde jag tro att jag tröttnat på det? Jag är så glad att basketen är tillbaka i mitt liv! ❤

Idag var det sista dagen på den här terminen i skolan. Det är lite knas här, för höstterminen var från 2 september till 17 januari. Andra terminen börjar på tisdag, den 21 januari, haha! Nu när första terminen är slut så kanske det är dags att jag berättar hur mitt schema har sett ut... ;) 

Vi läste korta typ noveller som skrevs av människor som har varit döda sen länge, sen svarade vi på frågor om det. Mrs. Hopkins är lärare och hon är lite nuts, ni ska se hennes klädstil... 

Grammatik helt enkelt! Mrs. Hopkins även här. Inte direkt den roligaste klassen, men gissar att det är användbart. Varför man behöver veta hur man utför "sentence diagramming" är dock ett mysterium för mig!

En klass som är kul endast tack vare att det är med bästa läraren, Mr. Pickering! Första terminen har vi haft Econ och lärt oss om aktier och annat som har med pengar att göra, sen kommer vi ha Sociology snart. Jag lär mig mycket här, bara för att Pickering lär ut på ett så bra sätt! 

Algebra med Mr. Bentley. Saker som vi gjorde i matte 1c. Det är skönt att ha en lätt matteklass, men önskar nästan att jag tagit Pre Calc, bara för att det är det jag gjorde förra året och den här läraren hade kunnat få allt att bli logiskt i min hjärna. Har sammanlagt haft 1 fel på alla mina prov, läxor och quizzes, lite skillnad från innan, haha!

Laga maaaat och kaaaaaakor! I början av året var det lite knackigt, för mina gruppmedlemmar betedde dig som om de drömde om att få döda mig långsamt och plågsamt, haha, speciella människor... Men sen fick jag Mrs. Goodrum att ändra grupperna, så nu har jag varit med mina buddies Zach och Willy! Vi lagar den bästa maten, bara så ni vet. Igår var det Chicken Alfredo Pizza! ❤ 

Skriva sagor och beskrivande texter, jag har till exempel skrivit och ritat en barnbok och skrivet en fantasy story. Mrs. Hopkins är läraren, för tredje gången på dagen.

Mr. Pickering! Vi håller på med all historia i USA från innan första världskriget till typ nu eller något. Jättekul och intressant, som i Senior Social Studies så äger Pickering och jag älskar mina historia lektioner. Något annat som är kul är att alla i min klass gör allt de kan för att försöka få ett bättre betyg än mig i den här klassen, haha! De lyckas tyvärr inte... Svensken är bättre på deras egna historia, oups! 

Här är jag i Mr. Pickerings klassrum och försöker göra läxor. Slutar dock oftast med en tripp till mjölkmaskinen med Rachael, Hanna, Isabelle och Lexi. De har en vaniljmjölk som smakar som strössel!!!! ❤ Sen pratar vi bort resten av tiden...

Snabbt till omklädningsrummet och byt om! Har 10 min från när jag slutar tills jag ska vara klar och ha skjutit mina free throws, hehe. 

Varsågoda, haha, något sent fick ni det, men ni fick det i alla fall! 

Dylan O'Brien, gift dig med mig! Du är till och med längre än mig, det är meant to be. Det är bara två centimeter, men för dig skulle jag kunna skippa klackar... ❤

Jag har aldrig riktigt träffat någon som mig. Jag är lite udda, och det är något jag har lärt mig att uppskatta något otroligt. Jag förvånar mig själv ofta! Igår stod jag nästan och höll ett tal för Maria och Dave, mina värdföräldrar, haha! Jag har så mycket tankar och jag tänker så himla smart utan att ens överväga det. Först när man lär känna mig så verkar jag nog vara en rätt självsäker person. Jag är lite galen, skrattar lite för högt, lite för länge och ser inte ut som att jag bryr mig. Det brukade vara det som jag använde för att gömma min osäkerhet. 

Nu är jag stark, jag vågar säga det jag tänker, och jag vet hur jag vill bli behandlad. Blir jag inte behandlad på det sättet så säger jag till, sätter ner foten, om du respekterar mig i detta läge så mjuknar jag direkt, men om du inte är bekväm med att respektera de gränser jag har, då kan du snällt gå och överväga om du vill ha kvar mig som en nära vän. Om du inser att du kanske borde ge dig, respektera mina åsikter i framtiden, då förlåter jag dig lite för snabbt. Det är sån jag är, jag är stark, och du kanske inte är lika stark, så jag blir sårad några gånger tills du ser poängen, men i slutändan vinner jag alltid, för jag ger mig inte förrän jag är bekväm. 

Jag önskar att jag kunde prata med personer min egen ålder på samma sätt som jag kan med vuxna, men jag tror jag har kommit längre än många andra. Nu kära vänner, så är det ni i Sverige som läser det här. Jag menar att jag kommit längre än mina vänner här, för det är här jag har växt, men amerikanare är lite mer barnsliga än svenskar. 

Å andra sidan vill jag påpeka en sak, det jag i början ville komma till. Det jag älskar med mig själv! Jag har så många sidor av mig! Jag är så otroligt eftertänksam ibland, kommer med smarta idéer, men jag är nog den barnsligaste av alla i min skola här. Jag skrattar i timmar och åt barnsliga saker. Men sen kan jag växla om till tänkarn i mig själv när det behövs.

Som sagt, jag vill inte verka som att jag säger att jag är bäst, ni alla andra kan dra åt skogsfanders! Men är det inte otroligt? För ett halvår sen, när min mamma frågade mig vad jag gillade med mig själv, då svarade jag "Jag har alltid gillat min hårfärg." Hon ville att jag skulle hitta något att vara nöjd med, så jag kunde skapa en grund. Idag kan jag skriva en hel text om hur jag uppskattar en stor del av min personlighet, jag har fortfarande svagheter, det har alla, men om man tänker över hela mig, så är jag en rätt så otrolig person. 

Varför känner jag att det är nödvändigt att skriva det här? Jag vill såklart visa alla er hur långt jag har kommit, från den osäkerhet jag alltid haft inom mig. Jag vill berätta för er att det är okej att älska sig själv. Men mest av allt så skriver jag ner det för mig själv. Allt blir så verkligt när det är i ord på en sida. Jag hjälper mig själv att utvecklas ännu mer, genom att inse hur långt på vägen jag har kommit. Jag har dagar då jag vaknar upp och känner mig som atmosfärens sämsta människa, tänk då att kunna läsa den här texten, minnas känslan och ta vara på den. Det kommer rädda många dagar framöver! Uppskatta er själva, ni är unika och underbara precis som ni är!

Det är otroligt hur mycket en dröm kan påverka ens humör! Jag vet såklart att sömn påverkar humöret, men jag har aldrig övervägt att innehållet i en dröm gör det med. Jag har varit så glad hela dagen idag, vet ni varför? En dröm såklart! Jag drömde att jag var i Grekland, det var sommar och jag var ute och sprang. Jag hade shorts på mig och ett par nya springskor. Jag sprang på stranden. Jag kände mig så otroligt fri, som om jag kunde lyfta och flyga iväg. Tack vare den här drömmen så har hela den här dagen varit underbar. Något så simpelt kan hålla mitt humör på topp! ❤ 

Jag är så tacksam för att jag har fått resa så mycket med min familj. Det är så fina minnen att ha och tänka tillbaka på, och jag saknar det litegrann. En dröm jag har är att vi ska åka tillbaka till Manoli's House, på Kreta. Det var sann lycka! Nu när jag uppskattar att springa så mycket så vill jag dra ut min mamma i bergen där, vilket kondispass! Vad säger du mamma? Springa i Grekland snart? Du får nog börja träna om du vill hålla takten med mig! 😘 

Åh, varför är känslor så jobbiga ibland? Haha, nu ska ni få höra lite om mitt senaste känslomässiga dilemma, så får ni er ett gott skratt. Idag upptäckte jag att mina hörlurar är borta. Det är ett par vita vanliga, som man fick med iPhone 4. Men förlusten av dessa känns som att jag har tappat bort halva mitt ben eller något. Först och främst så är livet otroligt hårt utan musik, och sen så var de speciella. Min lilla älskade katt hade lämnat små bitmärken i dem. Jag vet inte varför, men nu när jag är här så älskade jag de där små bitmärkena, för de påminner mig om henne varje dag. Känner för att gråta, och det är för ett par hörlurar. 

Jag gissar att om mitt största problem i livet just nu är ett par hörlurar, då är mitt liv ganska super. Men sorgen över dessa hörlurar är stor, haha! Förhoppningsvis hittar jag dem i mitt skåp i skolan imorgon, när jag blir insläppt för basketen... 🌀

Livet känns sådär lagom kul när man ligger hemma och är sjuk. Tack och lov så är skolan inställd både måndag och tisdag, bara för att det är så brutalt kallt. -36 grader vare ja! Hoppas att jag känner mig bättre imorgon bitti, men först är det premiär av säsong 4 av Teen Wolf.

Det här är på väg att bli väldigt djupt, haha, men jag ska försöka få det att "make sense". Folk dömer mig väldigt lätt, i alla fall så verkar det som det, annars hade jag nog inte upplevt mycket av det jag gjorde i högstadiet. Vi kan helt enkelt bara säga att jag var mobbad. Jag minns knappt vem jag var innan allt detta hände, men jag minns min förmåga att skratta hur länge som helst utan att veta anledningen till det. När allt sedan förändrades så försökte jag anpassa mig för att bli accepterad. Men som jag skrev på Twitter idag: To be judged is like slowly fading away, after a while you don't even know who you are anymore. Jag tappade bort Madeleine Karin Yvonne Thomson någonstans på vägen. Hon försvann långsamt och kvar fanns bara ett tomt skal. Känslan av tomhet kan inte ens beskrivas om man aldrig har upplevt den. Jag kunde bokstavligt talat känna hur det ekade i mitt bröst. Jag vet inte ens varför folk dömde mig, vad i helvete var så jävla fel med mig? Vad hade jag gjort för att förtjäna att må som jag gjorde? Mitt största misstag var att förlora den jag var på vägen, för hon hade kunnat rädda mig! Det här var fem år sedan, och jag har äntligen hittat mitt skratt igen. Det är som att jag har skrattat på låtsas i fem år, det har aldrig nått mitt hjärta. Och alla nära och kära, tro nu inte att ni inte har lyckats göra mig lycklig under dessa år, för det har ni! Jag har bara inte accepterat att jag får vara lycklig. Jag har tänkt att jag inte är värd det. Men skrattet hade bara blivit skickat till Frederic, Wisconsin. Av ren tur hamnade jag här, så att jag kunde hitta det. Jag har accepterat att jag är jag och alla som inte tycker om det kan dra till Kina med sina dömande tankar, jag tycker bara synd om er som inte kan skratta med mig. Jag skojar inte när jag säger att mina lärare himlar med ögonen när jag börjar skratta i skolan, men de kan inte hålla tillbaka ett leende. Jag älskar mitt skratt! Det är det konstigaste och bästa skrattet i hela världen. Det tar aldrig slut och det bubblar i mig. 

När vi satt på bussen från basketmatchen igår så började jag skratta, många sa "Mimmi stop!" för ju längre det går desto högre upp i tonerna går det, tills det låter som en fågel som piper, haha. Efter en match ville många ha det tyst, men vet ni vad? Vad spelar det för roll om de tycker att mitt skratt är jobbigt, för bredvid mig satt mina älskade vänner och skrattade med mig. De skrattade förmodligen hälften av tiden åt mitt skratt, men det är okej, för de bryr sig inte om hur konstig jag än är. De älskar mig fast jag är mig själv. Den känslan är oslagbar, och att efter fem år äntligen våga vara precis den man är, det är en sån befrielse. Som min Tweet fortsatte: To later find yourself is nothing but epic.

Vad skulle jag göra utan dig? Det skulle inte finnas någon att göra "cheek bumps" med, ingen att göra en "low 7 and a 1/2" med och ingen jättekompis. Jag vet att du inte kommer se det här, men jag vill ändå bara säga det. Jag älskar dig Carly, utan dig hade inte mitt år blivit så underbart som det är. Om jag någon gång försvinner och ni saknar mig så kan ni bara åka till Frederic, Wisconsin, och träffa Carly istället, vi är i princip samma person. Hon är helt enkelt en av de allra bästa! <3