Jag har aldrig riktigt träffat någon som mig. Jag är lite udda, och det är något jag har lärt mig att uppskatta något otroligt. Jag förvånar mig själv ofta! Igår stod jag nästan och höll ett tal för Maria och Dave, mina värdföräldrar, haha! Jag har så mycket tankar och jag tänker så himla smart utan att ens överväga det. Först när man lär känna mig så verkar jag nog vara en rätt självsäker person. Jag är lite galen, skrattar lite för högt, lite för länge och ser inte ut som att jag bryr mig. Det brukade vara det som jag använde för att gömma min osäkerhet. 

Nu är jag stark, jag vågar säga det jag tänker, och jag vet hur jag vill bli behandlad. Blir jag inte behandlad på det sättet så säger jag till, sätter ner foten, om du respekterar mig i detta läge så mjuknar jag direkt, men om du inte är bekväm med att respektera de gränser jag har, då kan du snällt gå och överväga om du vill ha kvar mig som en nära vän. Om du inser att du kanske borde ge dig, respektera mina åsikter i framtiden, då förlåter jag dig lite för snabbt. Det är sån jag är, jag är stark, och du kanske inte är lika stark, så jag blir sårad några gånger tills du ser poängen, men i slutändan vinner jag alltid, för jag ger mig inte förrän jag är bekväm. 

Jag önskar att jag kunde prata med personer min egen ålder på samma sätt som jag kan med vuxna, men jag tror jag har kommit längre än många andra. Nu kära vänner, så är det ni i Sverige som läser det här. Jag menar att jag kommit längre än mina vänner här, för det är här jag har växt, men amerikanare är lite mer barnsliga än svenskar. 

Å andra sidan vill jag påpeka en sak, det jag i början ville komma till. Det jag älskar med mig själv! Jag har så många sidor av mig! Jag är så otroligt eftertänksam ibland, kommer med smarta idéer, men jag är nog den barnsligaste av alla i min skola här. Jag skrattar i timmar och åt barnsliga saker. Men sen kan jag växla om till tänkarn i mig själv när det behövs.

Som sagt, jag vill inte verka som att jag säger att jag är bäst, ni alla andra kan dra åt skogsfanders! Men är det inte otroligt? För ett halvår sen, när min mamma frågade mig vad jag gillade med mig själv, då svarade jag "Jag har alltid gillat min hårfärg." Hon ville att jag skulle hitta något att vara nöjd med, så jag kunde skapa en grund. Idag kan jag skriva en hel text om hur jag uppskattar en stor del av min personlighet, jag har fortfarande svagheter, det har alla, men om man tänker över hela mig, så är jag en rätt så otrolig person. 

Varför känner jag att det är nödvändigt att skriva det här? Jag vill såklart visa alla er hur långt jag har kommit, från den osäkerhet jag alltid haft inom mig. Jag vill berätta för er att det är okej att älska sig själv. Men mest av allt så skriver jag ner det för mig själv. Allt blir så verkligt när det är i ord på en sida. Jag hjälper mig själv att utvecklas ännu mer, genom att inse hur långt på vägen jag har kommit. Jag har dagar då jag vaknar upp och känner mig som atmosfärens sämsta människa, tänk då att kunna läsa den här texten, minnas känslan och ta vara på den. Det kommer rädda många dagar framöver! Uppskatta er själva, ni är unika och underbara precis som ni är!