I have realized I have been wrong all along. I have always believed and said that you kind of need a natural talent for the science subjects to succeed well in them. I have never believed in my own capacity, but you know what, I can succeed even where I am weak. 

 

I remember second grade, maths was the hardest thing ever! My grandma came over once a week and did everything in her power to make me believe it was more logical. Nothing worked, and maths kept me puzzled. 

 

I remember in America, I found Algebra 2 so easy. I got so confident, got almost everything right. I am not ashamed of saying that. But I was also scared, scared of coming back to the hell I have experienced during math in Sweden. Horrified of how hard it would be. 

I remember these past weeks. I have done so great, at least I would say so. I am proud of my effort. With the help of the confidence I got reading an easier math-class in America and som intense studying I have exceeded my own goals. This just proves that you can do anything if you just put all your effort in it. 

 

...men jag har glömt mig själv. Jag måste tillbaka och leta, förhoppningsvis hittar jag det jag söker, för har jag inte det jag söker kan jag inte söka. Därav dilemmat. Hur letar jag efter något som jag behöver för att kunna leta efter det? Fast det kanske är just det livet handlar om. Jag trodde att det var 4 först, men sedan sa någon att det var 3,44. Men om jag ska vara helt ärlig så är nog inte meningen med livet ett nummer. 

 

Meningen med livet är nog att leta efter och finna det man behöver för att fortsätta att leta. Förhoppningsvis finner man det snabbt.