På lördag är vårt första meet i Track and Field! Som ni ser på bilden så ska jag springa 800 meter, 1600 meter (1 mile), och göra tresteg. Roligast ska nog tresteget bli, haha! Det är det jag förstår minst, och därav kan lära mig mest i. :) 

800 meter är ett helveteslopp, men jag ska nog överleva, haha! Vi är i en inomhus "arena" nu, första gången, och banan är bara 200 meter runt. Alltså är 800 meter 4 varv runt, och 1600 meter 8 varv runt. Detta kommer leda till att det känns längre än vad det är, men vad sjutton, det ska bli förbannat kul har jag bestämt mig för!

Om ni inte har något speciellt för er på lördag så kan ni ju hålla tummarna för att jag håller mitt löfte till mig själv och har så kul som bara är möjligt under dagen! ❤

I början så var allt här så otroligt speciellt, nu är det vardag. Det är en vardag som jag älskar, men spänningen har släppt. Det är inte som semester längre, det är som hemma. Det är inget negativt i det, det är bara annorlunda. I vanliga fall, i min vardag, så är jag omringad av min familj och mina vänner. Självklart är jag det här med, men det är inte den familj och de vänner som jag spenderat hela mitt liv med. 

Jag minns i julas, när jag tittade på bilden som ni ser nedan, att jag tyckte det var konstigt att berg-och-dal-banan aldrig stannade på en hög topp mot slutet. Blir året sämre mot slutet? Jag har nu hittat svaret. 

Nej, året blir inte sämre. Mitt år här har varit det bästa i hela mitt liv! Men mot slutet är året ingen semester, så som det är i början. Jag är hemma, vad skulle vara så underbart spännande med det? 

Det är vad jag älskar så otroligt mycket med det här året, att det faktiskt inte är en semester. Jag har fått uppleva hur det faktiskt är att leva sitt liv här, precis som jag ville! Jag ska njuta så mycket som är möjligt nu, den sista delen av mitt år. Jag har utvecklats och lärt mig så otroligt mycket det här året, vilket stärkt mig något enormt. Även fast jag vill stanna här för evigt, så är jag redo att komma hem i juni.

...och jösses, knasigt var det minsann, haha! Onsdagar är allas "bummin-it"-dag, vilket helt enkelt betyder mjukisbyxor, knopp på huvet och knappt något smink. Varför? Jadu, fråga en amerikan och inte mig. :P En av de största skillnaderna i skolan här är hur folk klär sig. Hur trashig jag än känner mig i min outfit så frågar alltid någon varför jag är så uppklädd, haha. 

Intressant och kul tycker jag. Även fast jag kanske inte kände mig sådär otroligt uppklädd, haha, så är klänning typ det bästa i hela världen. Längtar så tills värmen kommer och strumpbyxor är ett minne blott! 

Självklart ska det vara så, självklart.. De dagar då jag inte kan vänta tills last bell ringer, kl 3.27 pm, så jag äntligen kan få gå till träningen, så ska vi inte ens utföra fysisk aktivitet. Haha, driver mig galen! Jag vill ju bra springa, hur svårt ska det vara? 

Ja, ja, jag vet att jag kan springa själv. Men hur kul är det när det inte finns några människor att varva? ;) Jag låter som att jag skryter om att jag är snabbast, men om ni kommer hit så kan jag bevisa att det inte är sant. Jag är bara den enda med ett outtömligt förråd av energi. Medan alla andra fuskar, och går när det ska springas, så racear jag runt dem och varvar dem varv efter varv. Vet ni vad, ju mer jag springer desto mer energi har jag varje dag! Det är helt freaka-reaka-amazing! Dock måste jag göra av med lite, annars står inte människor ut med min energi dagen efter... :P 

Vårt samhälle är så otroligt korrupt! Vi förväntas gå omkring med bistra miner och klaga över allt jobbigt vi har framför oss. Ibland känns det som att jag går omkring i en folkmassa av grått, och är den enda färgklick som står ut. Sanningen är att, på grund av detta får jag utstå så otroligt mycket som jag inte förtjänar. 

Jag minns så tydligt en tid då jag gjorde allt jag kunde för att fortsätta stå stark, fast många odds var emot mig. Det gråa försökte ta över. Jag var runt 13 år gammal. Jag var ensam. På dagarna gick jag omkring mellan lektioner på IEST och mina enda vänner var lärarna. Det kanske låter patetiskt, men att klä upp sig och försöka se fin ut när man vet att allt det kommer leda till är negativa kommentarer bakom ryggen och inte en enda komplimang, är som att försöka simma i cement. En dag lyckades en persons ord stärka mig något otroligt. Jag minns hur stolt jag var när jag såg mig i spegeln på morgonen, jag tyckte att jag såg vuxen ut. Grå kjol, svart tröja instoppad, knopp, pärlörhängen och låga klackskor. Inte en enda komplimang kom från mina klasskamrater, vilket jag såklart redan visste, men jag hoppades alltid alldeles för mycket. Komplimangen kom från min förra musiklärare. På vägen ut från matsalen, där jag ätit lunch ensam, vid ett bord menat för 16 personer, så slänger han ut några vänliga ord. Idag, 5 år senare, så kan dessa ord fortfarande få det att brista för mig. 

Varför vill vi så otroligt gärna riva ner varandras värld? Jag vill krama om min lärare och berätta för honom att de ord han förmodligen inte ens minns att han yttrade fortfarande räddar mig på dåliga dagar. Det är så otroligt lätt att bygga upp eller riva ner någon. Att skapa en känsla av samhörighet, eller att få en kyla att sprida sig i någons bröstkorg när de kämpar emot gråten. 

Till slut var jag tvungen att kamouflera mig i grått för att överleva, men under kamouflaget så blommade mina färger. En persons komplimang stärkte limmet som höll ihop mig. 

Ett ord. En mening. Det är så enkelt! Om någon slänger sin dödsblick efter mig så ler jag tillbaka mot dem. De är förmodligen bara avundsjuka på att jag kan vara lycklig när de vandrar i sina gråa dystra världar. Jag delar gärna med mig av min färg, för det kommer bara att stärka mig i längden! 

Snälla, stärk varandra! Vad är det för mening med att vara grå när man kan sprudla? Jag lovar er, att om folk valde att le tillbaka mot mig när jag skrattade så skulle det bara rädda deras egna dag. Jag har lärt mig att stå stark, det gråa kommer aldrig att få ta över. Men varför inte underlätta för mig? Varför inte bara uppskatta varandra istället för att låta avundsjuka mörka ner vår värld? 

Idag testade jag lite tresteg för första gången i mitt liv! Eftersom det är brutalt mycket snö ute så kan vi bara träna inne just nu. Inne finns självklart ingen sandgrop, men jag provade själva stegen. Fysjutton vad kul det var! Uppenbarligen var jag tydligen bra på det också, haha, inte van vid att lyckas när det kommer till saker som liknar längdhopp. 

Mitt första hopp i mitt liv så sprang jag lite sådär halvsnabbt, hoppade som min coach sa och han tror att jag lyckades hoppa runt 27 feet, vilket är runt 8 meter, om jag inte är helt off i min omvärtering(?) av mått. Ganska stolt faktiskt! 

Sen försökte jag och Maddie göra själva hoppet, till både längdhopp och tresteg, och landa på en sån där stor madrass ni vet. Jomen, jag gjorde väl framsteg, fast länge kunde jag inte hålla på, haha! Att glida med kortkorta springshorts på en "rough surface" av typ plast leder nämligen till brännsår (ni vet om man ramlar på ett golv och liksom skrapar av översta lagret av skinn). Så, efter att vi, envisa som vi är, gick med på att sluta, kunde vi knappt gå. Det bränner som tusan på baksidan av mina lår och rumpa, haha! Kan nog definitivt inte ha på mig jeans imorgon, men värt det var det, för kul, det hade jag minsann!

Min mamma brukar tycka om att säga att hon är en häxa, speciellt när Halloween närmar sig. Jag skrattar alltid åt henne, även fast hon gör allt hon kan för att se ut som att hon menar det. Men nu börjar jag banne mig undra om det inte är någon sanning bakom det hon säger, haha! :P 

Två nätter innan mamma kom hit som en överraskning, så drömde jag att just det hände. I förrgår natt så drömde jag att mina skor kom en dag tidigare än väntat, och Maria lämnade dem hos kontoret i skolan, så jag kunde ha dem på träningen den dagen. Vad tror ni hände igår? Just exakt det jag drömde! 

Haha, vet inte om jag ska skratta eller gråta, men ni måste hålla med om att det är lite spooky!

Alla som känner mig vet att jag brukade spendera minst 4 av 5 skoldagar med att ha håret i en hästsvans. Nuförtiden har jag bara håret uppsatt när jag tränar, haha. Det hade ni aldrig trott va? 

Jag väntar nog med att klippa det tills jag kommer hem igen. Dels så vill jag ha långt hår när vi har Prom, som är den 26 april! Sen så litar jag mer på svenska frisörer, haha! 

Åh, de är här! Som jag har längtat efter dessa skor, jag kan knappt förklara det. Är de inte de finaste springskor du någonsin har sett? Well, för mig är de i alla fall det!

Jag kan knappt förklara hur bekväma de är att springa i. Runtom foten så sitter de lika bekvämt som en strumpa och sulan motverkar stötar, men den är ändå inte för mjuk. Jag vet inte om det går att se på mina bilder, men trådarna som skosnörena sitter i går hela vägen ner till sulan, så när man knyter dem så spänns det runt hela foten, inte bara över foten.

Lycklig som få är jag! Det blir ju inte direkt sämre av att de lyser i underbara färger, så alla kan se mina fina skor! ❤

Idag, den 20 mars, är det International Happiness Day, så jag hoppas att alla kommer skrattat lite extra! Det ska i alla fall jag göra, för vem älskar inte att vara lycklig?

Hur underbart är det inte att jag har lyckats ansluta min iPhone till min kamera? Nu kan jag skicka bilder direkt mellan dem, och jaa, det är mega-super-duper-dunder-fantastiskt! Förhoppningsvis så kommer ni få fler, nyare och bättre bilder här. :)

Jag hoppar omkring i väntan på att mina nya älsklingar ska komma på posten. Gaah, vill använda dem nu!!❤

Natten till måndag så var jag i en byggnad som exploderade rum för rum, tusentals människor dog. Jag minns att jag letade efter David överallt och kunde verkligen inte hitta honom. Helt hemskt! Även fast jag sov i nio timmar så var jag sjukligt trött hela måndagen, för jag liksom inte vilat.

Sen drömde jag att jag var på typ ett barnhem, och så var Lina Källbäck där, haha! Vi jobbade, och sen dök hon typ vid en brygga och under vattnet hittade hon fågelbon. Äggen kläcktes och jag var helt förkrossad, för en minimal leksakstupp som föddes ur ett ägg inte hade ett hjärtslag. Gjorde HLR på den! Haha, helt knäppt! 

En annan dröm var på Huvön, jag sprang typ barfota med människor jag inte riktigt känner längre. Sen hade en av dem ett halsband som några maffia människor ville ha. Hum...

Gaah, drömmar är så galet frustrerande! Nu ska jag sova, när det här inlägget publiceras har jag förhoppningsvis fått en god natts sömn. 

Idag började Track &Field! Jag har varit så otroligt opepp på detta alltså, vilket inte är likt mig. Men jag tror att jag bara inte riktigt känner för all nervositet som kommer komma med tävlingarna. I alla fall så får jag träffa min underbara coach Mr. Larcom, från Cross Country, varje dag igen! 

Kommer förmodligen satsa på långdistans, 1 mile (1600 m) eller 2 miles (3200 m). Lite drygt att springa runt, runt, runt på såna distanser, men det är det jag springer bäst. Sen vill jag testa tresteg och längdhopp, haha, vilket aldrig tidigare gått särskilt bra för mig. Tror mitt rekord är 2,46, woopa! :P

Idag var första träningen, och på grund av all dum snö som kommit idag sprang vi runt i korridorerna i 20 minuter, efter allt info-snack. Inte otroligt underhållande, men kul när man varvar människor... ;)

Konstigt nog så fick känslan av att mina ben är brutalt trötta mig att bli taggad på track. Jag är ju lite speciell, men jag älskar träningsvärk! Det betyder ju att jag har gjort bra ifrån mig. Så nu ska det banne mig springas här!

När jag vaknade på lördagen så var det typ 15 "deers" (De är liksom inte rådjur, för de är enorma, men de är inte hjortar heller, haha!) ute i vår trädgård, ganska awesome om ni frågar mig! Lördagen spenderades sedan i skidbacken i Indianhead! Jag, Maddie och Zane öste på i nysnön som tydligen kände för att komma. Men som tur var tittade solen fram, vilket först ledde till att vi såg ut som kräftor, men nu ser jag lite friskare ut efter min vinterblekhet! 

På söndag morgon så åkte jag och Maddie till Coco's för att äta frukost. Vi är ju inte som alla andra, så istället för att beställa in mackor så köper vi fika. Men när ni fikar kanske ni köper en bakelse, så gör i alla fall inte vi. Varför inte passa på att köpa två när man ändå är där? Och äta båda två, inom loppet av 30 minuter... 

Jag måste ju bara älska att min syster är lika tjock som jag inne i skallen, annars skulle jag förmodligen svälta ihjäl, haha!❤

I min ägo är nu en fin liten digitalkamera, så förhoppningsvis så kommer det leda till ännu finare bilder här. Men hjälp av Wi-Fi kan jag skicka bilder direkt från kameran till min telefon, måste bara klura ut hur, haha! Men glad är jag i alla fall! :)

Just nu ligger jag i min säng och ska sova och lyssnar på musik på franska, för varför inte liksom? Imorgon får jag och Maddie lämna skolan tidigt, tjohoo! Vi ska upp till vår stuga, men innan det ska vi shoppa, så slutar efter lunch. Jag är hur taggad som helst på att köpa nya springskor, haha, har typ fått mig att le en gång i timmen senaste veckan! Materiell lycka, men så länge det är lycka så är det ju inget fel med det, eller hur? ;) 

Idag sprang jag två gånger, haha! En gång med Nicki, sen när jag kom hem så sprang jag med Maddie och Kaila. Något nöjd och stolt över att jag är i helt okej form, bara första turen som var jobbig, men nu är det helt okej alltså! (Låt oss inte tänka på hur min rumpa och mina lår kommer orsaka en väldigt komisk gångstil imorgon, på grund av träningsvärk.)

Jag tror att jag känner mig själv ganska bra. Precis som jag sa så släppte det, precis innan jag somnade igår så lättade allt och jag kände mig fri och glad igen. Det blev inte direkt sämre av att jag vaknade upp till plusgrader, haha, äntligen har våren kommit till norra Wisconsin! 

När jag gick ut från skolan i eftermiddags så var det 41 grader Fahrenheit. Fråga mig inte vad det är i Celsius, för jag har inte den blekaste aning. Jag gissar på att det var möjligt-att-gå-omkring-i-jeans-och-tshirt grader Celsius varmt, och om ni frågar mig så är inte det illa alls! 

Jag åkte hem, käka lite baguette med Brie, sen gick jag ut och sprang. Asfalten har nämligen äntligen tittat fram från under all snö, jippey. :) Herregud vad jag har tappat långdistansen! Tre kilometer var som en tortyr utförd av andningssvårigheter och mjölksyra, haha! Bara att skratta åt det och börja träna, för innan jag åker hem ska jag kunna springa en mil utan svårigheter. Punkt. 

Nu har jag ett mål, det enda jag har kvar att göra nu är att springa som attan. Wihoo, kul ska det bli, speciellt eftersom jag ska köpa nya springskor! Inget gör mig gladare när jag springer än något nytt på fötterna. Eller vänta, kanske att känna sig stark, snabb och allmänt awesome? Nej, skor är nog bäst i alla fall... ❤

Jag har haft väldigt få jobbiga dagar här i USA. Förmodligen mycket färre än de flesta andra. Jag kan räkna dem på en hand. Men idag kom en till. Allt gör ont, allt inuti. Jag ligger i min säng och gråter och kramar min nalle. Men vet ni vad, det är okej. Ibland måste tårarna få rinna ner för kinderna, så de kan göra plats för mer lycka. Idag är en jobbig dag, men imorgon kommer vara bättre. 

Det har inte bra haft att göra med sporten i sig, även fast jag älskar den innerligt, men vad som har gjort det så underbart speciellt är människorna jag har fått spendera tid med. Alla vänner jag har fått genom det, alla skratt som värmt mitt hjärta.

I fredags förlorade vi vår match mot Shell Lake. I fredags var sista gången jag fick befinna mig på basketplanen i USA och spela med hela mitt hjärta med människor jag älskar. Jag kan tänka tillbaka på alla underbara minnen jag har fått genom det här, men det är så otroligt svårt att bara se på allt med lycka. Det gör ont i mig för att jag redan saknar det så mycket.

Tack för allt jag har fått den här tiden. Tack till mitt underbara lag. Jag älskar er alla. Tack till mina underbara tränare. Tack till alla basketbollar som gått in i korgen för mig. Tack för all den otroliga lycka jag har känt de senaste fyra månaderna. 

Jag har älskar varenda sekund av det. Jag kommer aldrig någonsin att glömma denna tid, för det har varit det bästa som någonsin har hänt mig. ❤

Idag vaknade jag med ett leende på läpparna, helt seriöst. Vem i hela friden gör det?! Jag, för livet är så jävla bra att leva! Jag reste på mig, men sen kom jag på att när man är lycklig släpar man sig inte upp. Jag la mig ner igen, för att sen hoppa upp ur sängen, skrattade åt mig själv, satte på musik och dansade ett tag innan jag klädde på mig. 

Tänk om... jag aldrig hade åkt hit. Jag skulle förmodligen fortfarande släpa mig upp ut sängen, längta till bättre tider, slösa bort värdefull tid och sura alldeles för mycket. Men nu åkte jag! Det är det bästa, mest impulsiva beslutet jag har gjort i hela mitt liv. Ta vara på varje dag, lycka är något man förtjänar. Efter regn kommer solsken, det är mitt liv ett bevis på.

• Bara ben

• Sommarblekt hår

• Frihet

• Sola och bli brun

• Bada

• Saltigt hår från havet

• Sova under stjärnorna

• Dansa hela natten

• Prata hela natten

• Tid med de bästa

• Resa, upptäcka och spendera tid med världens bästa familj

• Springa utan hinder, för man knappt behöver ha kläder på sig

• Träffa alla jag älskar igen

☁

What is success? 

To laugh often and much.

To win the respect of intelligent people

and the affection of children.

To earn the appreciation of honest critics

and endure the betrayal of false friends.

To appreciate beauty.

To find the best in others.

To leave the world a little better, 

whether by a healthy child, 

a garden patch or a redeemed social condition.

To know even one life has breathed easier

because you have lived.

This is to have succeeded.

Så, snow tubing, vad är detta tänker ni. Det är något uppfunnet av ett geni. Okej, så ni vet badringarna som man åker bakom båten i? I Wisconsin finns det backar och liftar för att åka i dessa ringar på snön! Det är så sjukt awesome och terrifying på en och samma gång! I backarna finns det oftast gupp, så vi har dött några hundra gånger idag, flygandes upp i luften, för att smasha ner i snön. Ni vet hur ont det gör av vågorna på vattnet, gissa hur is känns, haha! 

Dagen har också bestått av stalkande av en viss blåöging, otroligt många awkward kommentarer utförda av Maddie och missförstånd som ledde till skrattdöden! Här har ni ett exempel:

Jag: Maddie, on a scale from 1-10, how ugly do I look?

Maddie: Eight, you are usually a ten.

Jag sitter där och väntar på att hon ska börja skratta, för jag tror att hon skämtar, för så ful är jag faktiskt inte, haha. ;) Men hon ler inte ens, hon ser helt seriös ut. Jag börjar gapskratta, för det är ju helt sjukt om hon skulle ha sagt så, men efter ett tag undrade hon vad som var fel. Hon trodde att jag frågade How good do I loon on a scale from 1-10? Haha, kul var det i alla fall!