Står alltid stark

Folk ser sig ofta omkring i korridorerna i skolan, och när de hittar källan till sin otroliga irritation så är det mig de riktar sina dödsblickar mot. För det mesta rycker jag på axlarna och ler ännu bredare. Jag vet att mitt skratt kan vara irriterande, men jag kan omöjligt förstå människor som bemöter mig med den attityden för att jag är lycklig. 

Vårt samhälle är så otroligt korrupt! Vi förväntas gå omkring med bistra miner och klaga över allt jobbigt vi har framför oss. Ibland känns det som att jag går omkring i en folkmassa av grått, och är den enda färgklick som står ut. Sanningen är att, på grund av detta får jag utstå så otroligt mycket som jag inte förtjänar. 

Jag minns så tydligt en tid då jag gjorde allt jag kunde för att fortsätta stå stark, fast många odds var emot mig. Det gråa försökte ta över. Jag var runt 13 år gammal. Jag var ensam. På dagarna gick jag omkring mellan lektioner på IEST och mina enda vänner var lärarna. Det kanske låter patetiskt, men att klä upp sig och försöka se fin ut när man vet att allt det kommer leda till är negativa kommentarer bakom ryggen och inte en enda komplimang, är som att försöka simma i cement. En dag lyckades en persons ord stärka mig något otroligt. Jag minns hur stolt jag var när jag såg mig i spegeln på morgonen, jag tyckte att jag såg vuxen ut. Grå kjol, svart tröja instoppad, knopp, pärlörhängen och låga klackskor. Inte en enda komplimang kom från mina klasskamrater, vilket jag såklart redan visste, men jag hoppades alltid alldeles för mycket. Komplimangen kom från min förra musiklärare. På vägen ut från matsalen, där jag ätit lunch ensam, vid ett bord menat för 16 personer, så slänger han ut några vänliga ord. Idag, 5 år senare, så kan dessa ord fortfarande få det att brista för mig. 

Varför vill vi så otroligt gärna riva ner varandras värld? Jag vill krama om min lärare och berätta för honom att de ord han förmodligen inte ens minns att han yttrade fortfarande räddar mig på dåliga dagar. Det är så otroligt lätt att bygga upp eller riva ner någon. Att skapa en känsla av samhörighet, eller att få en kyla att sprida sig i någons bröstkorg när de kämpar emot gråten. 

Till slut var jag tvungen att kamouflera mig i grått för att överleva, men under kamouflaget så blommade mina färger. En persons komplimang stärkte limmet som höll ihop mig. 

Ett ord. En mening. Det är så enkelt! Om någon slänger sin dödsblick efter mig så ler jag tillbaka mot dem. De är förmodligen bara avundsjuka på att jag kan vara lycklig när de vandrar i sina gråa dystra världar. Jag delar gärna med mig av min färg, för det kommer bara att stärka mig i längden! 

Snälla, stärk varandra! Vad är det för mening med att vara grå när man kan sprudla? Jag lovar er, att om folk valde att le tillbaka mot mig när jag skrattade så skulle det bara rädda deras egna dag. Jag har lärt mig att stå stark, det gråa kommer aldrig att få ta över. Men varför inte underlätta för mig? Varför inte bara uppskatta varandra istället för att låta avundsjuka mörka ner vår värld? 

Måla världen runtomkring dig som en tavla. Ju mer färg, desto vackrare och mer inspirerande kommer den att vara!

Åh vad bra skrivet! Håller med dig i mycket!

Mimmi, du har så rätt och det är så härligt att du vill vara en färgklick och sprida glädje omkring dig. Samtidigt gör det ont i mig att dina klasskamrater var sådana egoister och förstörde dina dagar. Du är en underbar person och vet du vad om du ler mot någon så om inte omedelbart så kommer den personen bli mycket gladare efter ett tag. Fortsätt vara den du är Mims, det gör att det blir en gladare värld. Kram Mammi

Mimmi! Vad bra skrivet, du är så inspirerande! Imorgon ska jag le och skratta precis hela dagen lång.