När the last bell ringde, klockan 15.27 på onsdagen, så sprang vi. Vi rusade runt i korridorerna och många skrek hurrarop. Hur ledsamt det än är för mig att det var sista dagen, så har jag valt att försöka se alla de bra sidorna med allting istället. Onsdagen, som skulle vara den sista vanliga skoldagen, var inte alls så vanlig. Många klasser spenderades med att ha kalas för alla seniors, frukostätande i Mrs Hopkins, 2 donuts av Mr Pickering, och bara en allmän känsla av att sommaren är här. 

På torsdagen var det träning inför graduation och sedan åt vi grillat med alla seniors och många lärare! Grill-oset spred sig i hela skolan, haha, och sen satt alla andra där och var tvungna att äta skolmaten. :P Abby var tvungen att använda en galge för att låsa upp sin bil, haha! 

Senare på torsdagseftermiddagen då hade vi practice med track. Vi åkte till Luck och sprang på deras "track", haha. Den är så gammal att den mäter i yards! Vi var barfota hela tiden och sprang omkring på gräset innanför banan, som är gjord av asfalt. Riktigt rolig träning! Försökte lära Kyle att stå på huvudet också, mindre lyckat... 

Sista veckan med skola var helt underbar, jag berättar mer i separata inlägg! ❤

Snart var det dags för 1600 meter. Nervös till döds, jösses vad jag måste komma på ett sätt att bli av med nervositeten. Jag var "seeded" till att ta en tredjeplats, enligt föregående tider. Nervositet, värme och ben tunga som bly ledde till en otrolig besvikelse. Jag slutade som femma, med tiden 6.14. Nu när jag tänker efter är det inte så dåligt, innan har jag sprungit en 6.08, men usch vad jag mådde. Jag var så arg och otroligt besviken på mig själv. Jag kämpade hårt för att inte gråta, eller slå till något... 

Jag gick och pratade med Megan, om hon trodde att mitt ben skulle klara min 3200 meter som jag hade kvar. Kom fram till att jag förmodligen misstänkte att det var värre än det var, för jag var så nervös inför nästa lopp. Att jag ens trodde att jag skulle låta mig själv skippa den är skrattretande, men jag var så rädd att än en gång slås av en enorm besvikelse, om 3200 meter inte gick som jag ville. 

Jag gick och la mig i vår "camp" ett tag, för att vila upp mig och komma ifrån den otroliga värmen. Innan loppets start gick så pratade jag med Mr Larcom igen, kunde inte hålla tårarna tillbaka när jag berättade hur rädd jag var för att det skulle gå likadant i 3200 meter. Han är så bra på att få mig på rätt spår igen. Jag vet att han inte förväntar sig att jag ska placera mig, jag ställer alla de skyhöga kraven på mig själv. Vi bestämde att jag bara skulle försöka vara glad, springa för att jag älskar det och är lycklig över att äntligen få springa igen. 

Loppets start går av, och jag joggar lugnt på en 5 plats. Jag var "seeded" att komma tvåa, men valde att försöka att inte tänka på det, tvinga undan kraven på mig själv. Två varv sprang jag, kom till en 4 plats, sen kunde jag inte hålla det tillbaka längre. Jag log, och energin från solen, från mina vänner som hejade, och från känslan av att få springa igen fyllde hela mig. Jag insåg att jag kunde jogga mig till en fjärdeplats, vilket är ganska otroligt, jag insåg att jag kunde springa om tjejen framför mig, om jag gjorde det gradvis, och fortsatte att le. Jag samlade energin, och jag fortsatte att bekvämt springa, jag litade på min styrka, och att jag inte skulle bli trött. Jag fortsatte att le, för jag kunde inte sluta, och såg lyckan i Mr Larcoms ögon när jag inte längre såg ut att lida där ute. Helt plötsligt blev tjejen som låg tvåa trött, helt plötsligt låg trean och tvåan uppradade framför mig, jag skrattade inombords, och drog om dem. Endast två varv utav åtta kvar nu. De var trötta, och jag fortsatte samla min energi. Äntligen fick jag den! Min otroligt välförtjänta andraplats. ❤

För er kanske inte det betyder så mycket, men att jag kan komma tvåa, vilket också innebär att jag kvalificerades som All Conference, betyder mer än mycket för mig. Jag kommer få en medalj. Jag vet att det kanske är knäpp materiell lycka, men om tanken på att ha ett bevis på mitt slit, att vinna en medalj, får mig att springa snabbare, då unnar jag mig själv det. 

Ruset och lyckan nådde mig, jag sprang så fort jag kunde för att hitta min älskade tränare. Mitt leende var tillbaka, och medan jag springer över gräset ser jag honom komma gående mot mig så snabbt som han kan med sin käpp. Han log det största leendet jag sett på honom någonsin! Allt jag kunde säga var "I did it!", och tårarna hotade att börja rinna igen, men nu utav lycka.  Glädjen Mr Larcom visade för min skull kan inte ersättas av någonting annat denna dag. ❤ 

Det kändes fint, och det var oerhört kul att titta på filmen som Abbey gjort med alla seniors. Allt som allt så var det en mysig kväll! :)

Om en vecka är graduation klar, och sen är det endast 17 dagar kvar i mitt andra hem.❤

Jag och Maddie valde att paddla tillsammans, utan hjälp av någon. Jösses vad vi tyckte att alla betedde sig som att det var dödsfarligt, haha!  Såklart är det första vi gör att hamna bakochfram och inte ha en aning om hur vi ska lyckas komma rätt igen. Det var liksom inte en sjö, utan en typ stor å, med strömmar överallt. Trodde verkligen att vi skulle tippa över, haha! 

Tillslut klurade vi ut hur det funkade och gick tillbaka till att tycka att alla som sa att det var farligt var löjliga. ;) Efter 2,5 timmar var vi ganska trötta, och åt med hela gruppen. Grillat är gott, jag åt till och med korv. Hör och häpna folket! 

Vi har knappt gått på några av dessa träffar, och idag förstod jag varför! Haha, vissa människor i gruppen är ufon. Förstår verkligen inte vuxna som spelar överlägsna, usch! Vissa i gruppen är jättehärliga dock. :)

Den här veckan har inte varit den bästa. Jag har gjort allt för att hålla humöret uppe, och lyckats mesta delen av tiden, men ilskan. Ilskan har bubblat under ytan. Ilskan riktad mot en känga, haha! 

Jag har aldrig varit skadad förut, i alla fall aldrig mer än lite öm och några skrapsår, men plötsligt gjorde mitt ben bara så himla ont på ett ställe på skenbenet(?). Jag kunde sitta still, gå och springa. Ibland gjorde det ont, ibland inte. Det är det mest frustrerande. Jag kan ju, men det gör ont. Skolans trainer tror att jag hade lyckats få en stressfraktur. Hur? Man kan tydligen springa för mycket... Så, från och med i måndags har jag gått omkring i en förbannat irriterande känga, som gnisslar och är oerhört olämplig att ha på sig när allt man vill är att springa. 

Visste inte att jag kunde hata ett objekt så innerligt, haha! Inget springande har gjorts sen i måndags, cyklat har jag gjort tre gånger. Nu ska jag springa på måndag. Försöker någon stoppa mig får de akta sig, haha! Missade alltså två tävlingar, men hoppas att jag nu kan springa i de viktiga tävlingarna de två kommande veckorna. 

En stressfraktur är inte som ett brutet ben, det är mer som en liten spricka i benet som tillkommit av för mycket ansträngning. Jag tror tresteget ledde till det, och kommer nu tyvärr sluta med tresteg. 

Hoppas bara att jag håller nu, vill ju bara springa! 

Våra tävlingar förra veckan gick väldigt bra för mig! Vi började på Osceola på måndagen. Där sprang jag 800 m, 1600 m och hoppade tresteg. I 1600 meter gick det väldigt bra, jag slog mitt förra rekord och fick nu en tid på 6.08! 800 m och tresteg gick helt okej. :)

Tisdagen spenderades i St Croix Central. Väldigt lång resa på bussen, men åh vilken lycklig Mimmi som åkte därifrån sent på kvällen! Jag sprang 800x4 stafetten, jag startade och fick oss en tredjeplats innan Anglea tog över, sen Kaila, och sist Abby. Tyvärr är jag den enda av oss som tränar långdistans, och vi slutade sist, men jag är otroligt stolt över min nya tid. Jag fick en 2.41! I tresteg slog jag också mitt rekord, och hoppade en 28.1 feet. :) 

Sen var det dags att springa 3200m! Jösses vad jag inte ville! Var rankad att komma närmre sist... Usch att starta på det gör mig nervös, speciellt när alla andra på startlinjen skryter om hur de alltid vinner. Haha, jösses vad jag var skadeglad när jag vann!  Jag vet, det kanske är dumt, men då låter jag mig vare dum ibland! Fanemig vad king jag var där ute! Det var jag och en till tjej som turades om att ha täten genom loppet. Försökte hålla mig bakom henne så hon kunde blocka vinden, men liten var hon, så det var lika blåsigt uppe hos mig som utan henne. Retade henne för att få henne trött, elakt, men så är det när man tävlar. Det är så himla mycket psykiskt som spelar in, och har lärt mig att tränga mig in i mina motståndardes huvud genom min springstil. Sprang i alla fall inte snabbare än jag behövde, det var så lätt, var inte ens trött de första 6 varven. Sprang något över den fart min motståndare var bekväm i, tills hon tröttade ut sig själv genom att försöka hålla sig vid mig. Sen var det en dans ända tills sista varvet. Haha, en tjej ville springa om, jag lät henne tro att hon kunde slå mig, alltid lika kul när de inte anar hur mycket energi jag har kvar och flyger förbi på slutet. Jag vann med tiden 13.57! Helt sjukt! Det är 35 sekunder snabbare än min bästa tid innan det! Jag har äntligen förstått att det finns något jag är bra på, något där jag älskar känslan av hur stark jag är! 

Tjejen som försökt slå mig på slutet var så säker på sin vinst innan vi startade. "I always take it slow, but then no one has a chance against me at the end." Jag vet det är dumt, men åh vad jag är glad att jag slog henne. Så beter man sig bara inte! Hur bra man än är så spelar man inte överlägsen, haha, så är det bara. Otroligt lycklig, och med ett leende som inte lämnade mig förrän timmar senare, åkte vi hem. :) ❤

When people are asked to describe who they are, they often shy away. I can bet you that the thoughts going through their minds are no thoughts you want to hear. The teenagers in our society think so low of themselves. Crossing their mind, in the path of figuring out who they are, are thoughts like a fat, useless, and unnecessary. Not feeling needed nor wanted. 

Teenagers in our society have such a destructive self-image. No confidence in who they are, or who they are "supposed" to be. Their final answer to the question will probably be something in the area of "I am a pretty decent person."

If someone asks me who I am, I can offer them some honest answers. The first thought to appear in my mind is; I am happy. Wherever I walk I spread a smile. I am strong. I forgive people even though they hurt me, because I can share my strength. I am worth it. I am worth every single second of love and appreciation I get. I love who I am. Because I really do! The person who has been hiding within me is my closest friend. She knows me, and she compensates my every weakness. 

I would never claim to be perfect, because my imperfections create my individuality. They make me who I am, and they teach me something new every day. The difference between me and many other teenagers is that I have learnt to appreciate my beautiful traits before I look into what I need to work on. 

Realizing that my personality is great, and having positive thoughts about myself appear in my mind, has not been easy. But now that I am here, I have come To the conclusion that everyone is great in some way or another, they just let their negative traits control their lives.

I want to teach them, like I taught myself, to live through love and happiness. The dilemma is that I can never teach someone this, they can only teach themselves. I learned to re-wire my mind, because I know how my mind works, but only you know the functions of your own. Only you can create a life of possibilities for yourself. 

We are too important to neglect ourselves, we should be proud of who we are!

Ett problem i Sverige är att vi bryr oss om oss själva och våra nära, men om någon vi inte känner lika väl har ett problem är det en helt annan sak. Vi kan dela ut en klapp på axeln och ett "Jag beklagar." Oftast sträcker sig inte förmågan att hjälpa längre än så. Det är så synd. Det är så synd att vi låter människor kämpa genom livets vindar i ensamhet. 

Jag ser ett ensamt litet träd kämpa i vinden. Stormen sliter och drar i grenarna, och trädet knäcks på mitten. Om vi istället ställer upp en hel skog. En skog som stödjer trädet i blåsten, så dämpas vindarna och det lilla trädets chans att överleva ökar betydligt. 

I Sverige lämnar vi många gånger trädet åt sitt öde. Folket i Frederic, Wisconsin, står alltid som en skog. Det är björkar, tallar, granar, enar och lönnar. Allt i en salig blandning, som inte alltid riktigt går ihop, men träden står ändå tillsammans. När Anna fick diagnosen hjärncancer så gick hela samhället ihop för att samla pengar till att hjälpa till och betala hennes sjukhusräkningar. För en vecka sen utlöstes en rad händelser som krävde att alla samlades igen. 

Lördagen startade überbra med Skype med en bästis, och bästa Sara fick jag prata med också! ❤ Sen så mötte jag Jared och vi sprang typ 4 miles (ca 6 km), och sen var vi trötta så vi gick 2 miles till och pratade, haha! Det är så mycket roligare att springa med någon än själv. Jösses, för ett år sen tyckte jag precis tvärt om. Hmm, cross country changed me. ;) 

Sen låg jag ute på altanen och läste tills Carly, Lexi, Rachel och Lexis kompis Max kom och hämtade mig. Då åkte vi till en sjö och skulle göra the polar plunge! Helt enkelt så ska man bada i en sjö om man blir nominerad, gör man inte det ska man skänka pengar till cancerforskning. Vi hoppade i vid en liten stuga, och som tur var fanns det inget sjögräs, haha! Vattnet var ju för sjuttsingen inte ens kallt! Bahaha, sån besvikelse, det var ju som Östersjön på sommaren... ;) Kul var det i alla fall! 

Hem till Carly, sen gick vi till Jimmy's och åt, det är typ som en liten lokal snabbmatsrestaurang, haha. Första gången jag var där, för det har varit stängt hela vintern. God mjukglass har de i alla fall! Efter Jimmy's så gick vi hem till Carly igen och satt typ framför TV'n, ända tills jag försökte lära henne att stå på huvudet. Hmm, det gick inte så bra... :P Mysigt var det i alla fall, förstår inte hur jag ska kunna leva utan denna människa när jag åker hem... ❤

Idag hade Maddie volleybollturnering i Duluth, så jag åkte med upp dit och gick och shoppade. :) Spenderade kanske lite för mycket pengar, men det är okej. Oroa dig inte mamma. ;) 

Nu ska jag sova efter en väldigt bra helg! Älskar er alla! ❤

Kallt och blött var det, för både igår och idag så kände det för att snöa igen. Jag är officiellt trött som sjutton på vitt och blött, men så kan det gå.