Den här veckan har inte varit den bästa. Jag har gjort allt för att hålla humöret uppe, och lyckats mesta delen av tiden, men ilskan. Ilskan har bubblat under ytan. Ilskan riktad mot en känga, haha! 

Jag har aldrig varit skadad förut, i alla fall aldrig mer än lite öm och några skrapsår, men plötsligt gjorde mitt ben bara så himla ont på ett ställe på skenbenet(?). Jag kunde sitta still, gå och springa. Ibland gjorde det ont, ibland inte. Det är det mest frustrerande. Jag kan ju, men det gör ont. Skolans trainer tror att jag hade lyckats få en stressfraktur. Hur? Man kan tydligen springa för mycket... Så, från och med i måndags har jag gått omkring i en förbannat irriterande känga, som gnisslar och är oerhört olämplig att ha på sig när allt man vill är att springa. 

Visste inte att jag kunde hata ett objekt så innerligt, haha! Inget springande har gjorts sen i måndags, cyklat har jag gjort tre gånger. Nu ska jag springa på måndag. Försöker någon stoppa mig får de akta sig, haha! Missade alltså två tävlingar, men hoppas att jag nu kan springa i de viktiga tävlingarna de två kommande veckorna. 

En stressfraktur är inte som ett brutet ben, det är mer som en liten spricka i benet som tillkommit av för mycket ansträngning. Jag tror tresteget ledde till det, och kommer nu tyvärr sluta med tresteg. 

Hoppas bara att jag håller nu, vill ju bara springa!