Just nu känner jag en längtan som fyller hela mig. Eller jag kanske ska kalla det en önskan. En känsla. Något som flyter under mig. En mjukhet som man kan skapa tillsammans. En stor, vacker och stark varelse. Ja, det skulle inte vara helt fel, en stor och maffig dressyrhäst. 

 

Åh, det låter så töntigt när jag skriver det så. Men tänk vad häftigt det är, vad man kan få dessa massiva varelser att göra. Tänk att stå där på stallplanen och hålla i grimskaftet till sin alldeles egna, enorma häst. Lära varandra saker, utvecklas. Visa upp oss, för vad folk säger så är det bland det bästa som finns - att visa vad man går för. Att få vara stolt, om så bara för en stund. 

 

Jag har alltid haft tur. Jag har fått rida mycket. Men det skulle vara en sån otrolig upplevelse att få utvecklas med en häst som verkligen kan gå långt. Som har förutsättningarna på sin sida. 

 

Någon dag ska jag stå där och i handen ska jag hålla grimskaftet till min häst. Jag vet inte när den dagen kommer, men att den kommer är jag helt övertygad om. Hur kan jag vara det? För att om det är något jag vill, då är det något jag ska jobba för. 

 

Nu taggar jag för att börja skolan imorgon och annat spännande som händer då! 

Jag råkade springa en mil igår också, haha, det var inte planerat men blev så. Hittade en så härlig slinga i en skog jag aldrig sprungit i. Pure happiness! 

Vi blir alltid så extremt fina på bild, haha! 

Jahopp, hela arbetspasset var tydligen en tid för att mobba Mimmi, haha! Eller jag kanske ska säga en tid att säga att Mimmi mobbas, vad hon än gör. Det var i alla fall idéen kockarna hade fått. Oh well, får väl spela med och hålla med Krille om att jag tydligen tycker att hans mat är skitäcklig. Haha, tur att de går att skämta med i alla fall, nog för att disken är mycket underhållande, men det skadar ju inte med lite extra skratt! 

 

Imorgon börjar många skolan. Jag har ju en vecka till på mig att bli redo, men sjutton vad konstigt det kommer vara att börja skolan igen efter ett och ett halvt år! Haha, hur gör man ens?! Aja, det löser sig väl. :)

 

Jag vaknade precis av en så himla härlig dröm! Jag var på någon sort skidresort/nöjespark själv, sen så såg jag massor av personer från Frederic. Åh, jag bara skrattade och blev helt varm av lycka! 

Har bestämt att minnen som det här inte ska få mig att bli ledsen längre, utan istället få mig att se fram emot den dag jag är där igen. Det är en dag att se fram emot! 

 

Åh, jag har äntligen blivit sådär nöjd igen. Haha, låter så korkat att säga, men ni ska få en förklaring. Jag har beslutat vad jag ska göra för att må bra när det kommer till fronten med vänner, och det är så skönt att veta mitt mål. Det kommer inte vara lika lätt att uppfylla, men det får lösa sig självt. Man ska inte göra allt så komplicerat. I detta fallet ska man bara ta och bli lite mer amerikansk, och det tror jag är lätt fixat. Nu måste jag bara lova mig själv att hålla detta! 

 

Jag är stolt över att ha jobbat så mycket i sommar, och hoppas verkligen jag kan fortsätta jobba på Klappbryggan till hösten. Skolan börjar snart, och hur mycket det än suger så ska det bli skönt med vardag igen - det är i alla fall vad jag försöker intala mig själv. 

 

Jag spenderade mycket pengar på två par nya jeans idag, men har bestämt mig för att bara vara nöjd med det och inte bli sådär Mimmi-ig, haha! "Nämen Mimmi, du kanske skulle sparat lite pengar och bara köpt ett par idag." Men nej, inget sånt tänk mer, jag förtjänar dem! 

 

Det enda som saknas nu är lite stall-tid och gos med de jag saknar så mycket - hästarna. Men det ska jag fixa in nästa vecka! 

 

 

Vill ni veta vad som var så roligt? Jag stod i disken som de flesta dagar, så kom det in lite jordgubbar på min bänk. Jag luktade på jordgubbarna, och skrattet bara bubblade upp. Så är det när man kallas Mimmi. Fast jag måste dock säga att det är lite random. Det skulle ju vara ganska bra om jag visste vad jag tyckte var roligt, men så enkelt ska det visst inte vara, haha! 

 

I höst vill jag rida. I höst vill jag springa. I höst vill jag skratta över frukt. I höst vill jag spendera tid med människor som gör mig lycklig. I höst vill jag göra mycket.

 

Jag måste lära mig av mina misstag. Det är dags att ta tag i mig själv och skapa det liv jag vill ha. Jag älskar er alla mina underbara vänner, men nu är det dags att jag inte låter mig slitas itu längre. Jag tror alltid att misstagen ligger hos mig, att jag är den som gör fel, och därav förtjänar den behandling jag ibland får. Jag ska göra mitt bästa för att utesluta denna möjlighet i höst. Bevisa att ibland är vissa nog inte värdiga att vara i mitt liv längre. Jag måste ju må bra också. 

 

Jag känner mig bortglömd. Jag är inte dum, jag vet att jag har varit borta i ett år. Alla sa "Allt kommer vara som vanligt när du kommer hem." Jag önskar så in i helvete att dessa personer hade haft fel. Jag vill inte vara andrahandsvalet längre. Jag får ta tag i det. Alla säger hellre få men nära vänner, och jag säger fuck that just nu, för det har aldrig gett mig någon lycka. Allt det gör mot mig är att få mig att känna mig ensam, när de få nära vänner jag har inte alls finns där. Och nej, jag tycker inte synd om mig själv. Någon stans har jag satt mig själv här, den enda som kan ta mig ur det är jag själv. Frågan är bara hur. 

 

När jag väl är inne på ämnet, vad i hela friden spelar ålder för roll? Någonsin? Så fort folk inser att jag nu i trean kommer läsa med 96:or så får jag höra "Åh vad jobbigt att vara med yngre!" To be honest skulle jag inte bry mig om jag hamnade i en klass med 98:or, jag har så förbannat många härliga vänner i den åldern också. 

 

Oj, totalt byte av ämne. Hejdå, dags för mig att checka ut. Alla i åldern 11-17 är välkomna till mitt hus vilken tid som helst (kusiner får vara över 17, för vi beter oss som 12 åringar med varann i alla fall (which I love)). Ni är alltid gosiga att vara med. OBS undantag finns, och förhoppningsvis vet ni vilka ni är, annars är ni ju inga undantag längre, för då känner ni mig inte alls. 

 

Slut på på blajja för ikväll, kvällar som idag och igår borde jag vara banned från min blogg, ni borde inte behöva lyssna på mig när jag klagar på allt som inte är som i USA här. För basically går alla mina sommarproblem tillbaka till att jag saknar mitt andra hem. Jämför mig med Bella i New Moon, löjligt nog känner jag hålet. Löjligt nog ser jag mina Wisconsin-hjärtan överallt. Det är som Edward illusionen Bella ser, och är seriöst creepy. Min rektor Mr Fitz var på ICA i förrgår, just so you guys know. Det är som att slitas itu på mitten, det är inget skämt. "You will never be truly at home again, because you belong in two places." Jo men tack, jag fattar det, men min bröstkorg behöver väl inte slitas itu varje gång jag tänker på de jag vill springa emot på en gata i USA och krama? Tankarna får ta och hålla tyst. De gör för ont.

Alltså åska är ju ganska mysigt när man bara vill chilla hemma. Men åska från fem till åtta på morgonen, med knallar så höga att man tror att det är skottlossning i rummet bredvid kanske inte är det mysigaste. Varje gång jag lyckades somna om för två sekunder så var allt jag kunde se och drömma om disk. när man planerar hur man ska diska på det mest effektiva sättet även i sömnen så vet man att man jobbat lite många dagar i rad. Hur jobbigt det än är from time to time att diska sju timmar om dagen så är jag tacksam att jag har ett jobb. Sen, hur grymt är det inte att få hänga med moster och kusiner så ofta? Kom till Klappbryggan och uppskatta hur ren och fin disken är vettja! 

 

Nu - sova! Ledig måndag och tisdag, wehå!

 

 

Landet, sol, bad, hallon- och blåbärsplock, människor man vill hålla nära, One Tree Hill, springturer, uppskrapade ben och händer, hundvalpar, mys med kusiner och jobb. Bättre än så kan nog inte min sommar sammanfattas. Det enda som saknas är en tripp till Åland, men förhoppningsvis kommer det också.

 

Vill ni veta något jag saknar med USA? Jag menar det finns mycket jag saknar, men det här är nog det jag har svårast att leva utan. Spontaniteten. Jag vill kunna ringa upp någon helt randomly och bara göra något spontant och roligt. Jag vill kunna ringa någon klockan tre på natten och personen ska vara lika på som jag att bara hitta på något. Det skulle kunna vara vad som helst, en promenad under stjärnorna, en lång springtur i långsamt tempo bara för att det äntligen är svalt ute eller en cykeltur till en sjö någonstans för nattligt bad. 

 

Svenskar måste lära sig att vara mer spontana, allt måste inte planeras tre år i förväg, tre minuter i förväg is more than enough. Någon som känner för att sluta vara lat och umgås med mig?