Jag måste lära mig av mina misstag. Det är dags att ta tag i mig själv och skapa det liv jag vill ha. Jag älskar er alla mina underbara vänner, men nu är det dags att jag inte låter mig slitas itu längre. Jag tror alltid att misstagen ligger hos mig, att jag är den som gör fel, och därav förtjänar den behandling jag ibland får. Jag ska göra mitt bästa för att utesluta denna möjlighet i höst. Bevisa att ibland är vissa nog inte värdiga att vara i mitt liv längre. Jag måste ju må bra också. 

 

Jag känner mig bortglömd. Jag är inte dum, jag vet att jag har varit borta i ett år. Alla sa "Allt kommer vara som vanligt när du kommer hem." Jag önskar så in i helvete att dessa personer hade haft fel. Jag vill inte vara andrahandsvalet längre. Jag får ta tag i det. Alla säger hellre få men nära vänner, och jag säger fuck that just nu, för det har aldrig gett mig någon lycka. Allt det gör mot mig är att få mig att känna mig ensam, när de få nära vänner jag har inte alls finns där. Och nej, jag tycker inte synd om mig själv. Någon stans har jag satt mig själv här, den enda som kan ta mig ur det är jag själv. Frågan är bara hur. 

 

När jag väl är inne på ämnet, vad i hela friden spelar ålder för roll? Någonsin? Så fort folk inser att jag nu i trean kommer läsa med 96:or så får jag höra "Åh vad jobbigt att vara med yngre!" To be honest skulle jag inte bry mig om jag hamnade i en klass med 98:or, jag har så förbannat många härliga vänner i den åldern också. 

 

Oj, totalt byte av ämne. Hejdå, dags för mig att checka ut. Alla i åldern 11-17 är välkomna till mitt hus vilken tid som helst (kusiner får vara över 17, för vi beter oss som 12 åringar med varann i alla fall (which I love)). Ni är alltid gosiga att vara med. OBS undantag finns, och förhoppningsvis vet ni vilka ni är, annars är ni ju inga undantag längre, för då känner ni mig inte alls. 

 

Slut på på blajja för ikväll, kvällar som idag och igår borde jag vara banned från min blogg, ni borde inte behöva lyssna på mig när jag klagar på allt som inte är som i USA här. För basically går alla mina sommarproblem tillbaka till att jag saknar mitt andra hem. Jämför mig med Bella i New Moon, löjligt nog känner jag hålet. Löjligt nog ser jag mina Wisconsin-hjärtan överallt. Det är som Edward illusionen Bella ser, och är seriöst creepy. Min rektor Mr Fitz var på ICA i förrgår, just so you guys know. Det är som att slitas itu på mitten, det är inget skämt. "You will never be truly at home again, because you belong in two places." Jo men tack, jag fattar det, men min bröstkorg behöver väl inte slitas itu varje gång jag tänker på de jag vill springa emot på en gata i USA och krama? Tankarna får ta och hålla tyst. De gör för ont.