Just nu känner jag en längtan som fyller hela mig. Eller jag kanske ska kalla det en önskan. En känsla. Något som flyter under mig. En mjukhet som man kan skapa tillsammans. En stor, vacker och stark varelse. Ja, det skulle inte vara helt fel, en stor och maffig dressyrhäst. 

 

Åh, det låter så töntigt när jag skriver det så. Men tänk vad häftigt det är, vad man kan få dessa massiva varelser att göra. Tänk att stå där på stallplanen och hålla i grimskaftet till sin alldeles egna, enorma häst. Lära varandra saker, utvecklas. Visa upp oss, för vad folk säger så är det bland det bästa som finns - att visa vad man går för. Att få vara stolt, om så bara för en stund. 

 

Jag har alltid haft tur. Jag har fått rida mycket. Men det skulle vara en sån otrolig upplevelse att få utvecklas med en häst som verkligen kan gå långt. Som har förutsättningarna på sin sida. 

 

Någon dag ska jag stå där och i handen ska jag hålla grimskaftet till min häst. Jag vet inte när den dagen kommer, men att den kommer är jag helt övertygad om. Hur kan jag vara det? För att om det är något jag vill, då är det något jag ska jobba för.