Snart var det dags för 1600 meter. Nervös till döds, jösses vad jag måste komma på ett sätt att bli av med nervositeten. Jag var "seeded" till att ta en tredjeplats, enligt föregående tider. Nervositet, värme och ben tunga som bly ledde till en otrolig besvikelse. Jag slutade som femma, med tiden 6.14. Nu när jag tänker efter är det inte så dåligt, innan har jag sprungit en 6.08, men usch vad jag mådde. Jag var så arg och otroligt besviken på mig själv. Jag kämpade hårt för att inte gråta, eller slå till något... 

Jag gick och pratade med Megan, om hon trodde att mitt ben skulle klara min 3200 meter som jag hade kvar. Kom fram till att jag förmodligen misstänkte att det var värre än det var, för jag var så nervös inför nästa lopp. Att jag ens trodde att jag skulle låta mig själv skippa den är skrattretande, men jag var så rädd att än en gång slås av en enorm besvikelse, om 3200 meter inte gick som jag ville. 

Jag gick och la mig i vår "camp" ett tag, för att vila upp mig och komma ifrån den otroliga värmen. Innan loppets start gick så pratade jag med Mr Larcom igen, kunde inte hålla tårarna tillbaka när jag berättade hur rädd jag var för att det skulle gå likadant i 3200 meter. Han är så bra på att få mig på rätt spår igen. Jag vet att han inte förväntar sig att jag ska placera mig, jag ställer alla de skyhöga kraven på mig själv. Vi bestämde att jag bara skulle försöka vara glad, springa för att jag älskar det och är lycklig över att äntligen få springa igen. 

Loppets start går av, och jag joggar lugnt på en 5 plats. Jag var "seeded" att komma tvåa, men valde att försöka att inte tänka på det, tvinga undan kraven på mig själv. Två varv sprang jag, kom till en 4 plats, sen kunde jag inte hålla det tillbaka längre. Jag log, och energin från solen, från mina vänner som hejade, och från känslan av att få springa igen fyllde hela mig. Jag insåg att jag kunde jogga mig till en fjärdeplats, vilket är ganska otroligt, jag insåg att jag kunde springa om tjejen framför mig, om jag gjorde det gradvis, och fortsatte att le. Jag samlade energin, och jag fortsatte att bekvämt springa, jag litade på min styrka, och att jag inte skulle bli trött. Jag fortsatte att le, för jag kunde inte sluta, och såg lyckan i Mr Larcoms ögon när jag inte längre såg ut att lida där ute. Helt plötsligt blev tjejen som låg tvåa trött, helt plötsligt låg trean och tvåan uppradade framför mig, jag skrattade inombords, och drog om dem. Endast två varv utav åtta kvar nu. De var trötta, och jag fortsatte samla min energi. Äntligen fick jag den! Min otroligt välförtjänta andraplats. ❤

För er kanske inte det betyder så mycket, men att jag kan komma tvåa, vilket också innebär att jag kvalificerades som All Conference, betyder mer än mycket för mig. Jag kommer få en medalj. Jag vet att det kanske är knäpp materiell lycka, men om tanken på att ha ett bevis på mitt slit, att vinna en medalj, får mig att springa snabbare, då unnar jag mig själv det. 

Ruset och lyckan nådde mig, jag sprang så fort jag kunde för att hitta min älskade tränare. Mitt leende var tillbaka, och medan jag springer över gräset ser jag honom komma gående mot mig så snabbt som han kan med sin käpp. Han log det största leendet jag sett på honom någonsin! Allt jag kunde säga var "I did it!", och tårarna hotade att börja rinna igen, men nu utav lycka.  Glädjen Mr Larcom visade för min skull kan inte ersättas av någonting annat denna dag. ❤