Det här är på väg att bli väldigt djupt, haha, men jag ska försöka få det att "make sense". Folk dömer mig väldigt lätt, i alla fall så verkar det som det, annars hade jag nog inte upplevt mycket av det jag gjorde i högstadiet. Vi kan helt enkelt bara säga att jag var mobbad. Jag minns knappt vem jag var innan allt detta hände, men jag minns min förmåga att skratta hur länge som helst utan att veta anledningen till det. När allt sedan förändrades så försökte jag anpassa mig för att bli accepterad. Men som jag skrev på Twitter idag: To be judged is like slowly fading away, after a while you don't even know who you are anymore. Jag tappade bort Madeleine Karin Yvonne Thomson någonstans på vägen. Hon försvann långsamt och kvar fanns bara ett tomt skal. Känslan av tomhet kan inte ens beskrivas om man aldrig har upplevt den. Jag kunde bokstavligt talat känna hur det ekade i mitt bröst. Jag vet inte ens varför folk dömde mig, vad i helvete var så jävla fel med mig? Vad hade jag gjort för att förtjäna att må som jag gjorde? Mitt största misstag var att förlora den jag var på vägen, för hon hade kunnat rädda mig! Det här var fem år sedan, och jag har äntligen hittat mitt skratt igen. Det är som att jag har skrattat på låtsas i fem år, det har aldrig nått mitt hjärta. Och alla nära och kära, tro nu inte att ni inte har lyckats göra mig lycklig under dessa år, för det har ni! Jag har bara inte accepterat att jag får vara lycklig. Jag har tänkt att jag inte är värd det. Men skrattet hade bara blivit skickat till Frederic, Wisconsin. Av ren tur hamnade jag här, så att jag kunde hitta det. Jag har accepterat att jag är jag och alla som inte tycker om det kan dra till Kina med sina dömande tankar, jag tycker bara synd om er som inte kan skratta med mig. Jag skojar inte när jag säger att mina lärare himlar med ögonen när jag börjar skratta i skolan, men de kan inte hålla tillbaka ett leende. Jag älskar mitt skratt! Det är det konstigaste och bästa skrattet i hela världen. Det tar aldrig slut och det bubblar i mig. 

När vi satt på bussen från basketmatchen igår så började jag skratta, många sa "Mimmi stop!" för ju längre det går desto högre upp i tonerna går det, tills det låter som en fågel som piper, haha. Efter en match ville många ha det tyst, men vet ni vad? Vad spelar det för roll om de tycker att mitt skratt är jobbigt, för bredvid mig satt mina älskade vänner och skrattade med mig. De skrattade förmodligen hälften av tiden åt mitt skratt, men det är okej, för de bryr sig inte om hur konstig jag än är. De älskar mig fast jag är mig själv. Den känslan är oslagbar, och att efter fem år äntligen våga vara precis den man är, det är en sån befrielse. Som min Tweet fortsatte: To later find yourself is nothing but epic.