Oro. Rädd för hur det ska gå med bagaget, att flyga långa vägar själv är ingen hit. 2 timmar är okej ensam, man har inte så mycket packning. Panik på hur mycket saker jag har som ska hem. Oro för hur det ska gå med allt bagage, hoppas inte flygbolagen krånglar med mig.

Rädsla. Jag är rädd att lämna allt här. Mest rädd är jag nog för att glömmas. Att inte vara en del av min familj längre. Jag vet att jag alltid har en plats här, men det kommer aldrig vara likadant. Jag kommer aldrig vara en del av familjen på samma sätt, och jag vill inte att min plats ska fyllas igen. Mitt hjärta kommer alltid sakna en stor bit, som alltid kommer finnas här, men livet has to go on, och de kan inte leva som att jag fortfarande är här. Jag önskar bara att jag kunde vara på två platser samtidigt. 

Sorg. För jag måste lämna alla mina vänner här. De som har accepterat mig på ett sätt jag aldrig upplevt i Sverige. De har låtit mig växa och uppskattat mig för den jag är. De har lärt mig att jag borde stå upp för mig själv, för jag är bra som jag är. Kommer sakna att vara så uppskattad, och ha så många nära vänner som omringar mig. De har gjort mitt år till det underbara året det var.

Det som gör mest ont, som jag inte vet hur jag ska kunna stå ut med, är att lämna min syster. Mitt hjärta värker så fort jag tänker på det, att inte bo med henne. Att inte sitta morgontrötta och äta frukost bredvid varandra. Att inte grimasera till varandra så fort vi möter varandra i korridorerna i skolan. Att inte stå vid micron tillsammans. Att inte ha track tillsammans. Att inte äta tillsammans så fort vi kommer hem. Att inte göra fula miner när hon äter saltgurka, och vara rädd att bli stänkt med "pickle-juice". Att inte vara lata framför TV'n hela kvällen tillsammans. Att inte prata om allt mellan himmel och jord, och allt konstigt som finns i världen, hela kvällarna. Att inte kunna vänta tills först trosdagar, och nu onsdagar, för att titta på The Vampire Diaries och The Hundred. Jag älskar Maddie så otroligt mycket, och vet inte hur jag ska kunna leva utan henne. Bara så att ni inte tror att vi är perfekta, vi hatar varandra ibland också. Hon mig när jag ätit upp all Nutella, och jag henne när hon vägrar sluta prassla med alla dumma chipspåsar när jag försöker lyssna på vad de säger på TV'n. Jag är rädd för hur svårt livet kommer vara utan att alltid kunna prata om oväsentliga saker med henne. 

Men samtidigt ska det bli oerhört skönt att komma hem, krama min familj, pussa på mina älskade djur, åka till stallet, och vara lite mer fri igen. 

Känslostorm och ett humör som går upp och ner i ett. Lee, gråta, skratta, rädsla och oro. You name it, I've felt it.