Om jag bad någon i USA och någon i Sverige att beskriva mig med 5 ord tror jag att orden som skulle sättas på de två papprena skulle skilja sig rätt rejält. Vilket därmed måste betyda att jag inte är densamma på de olika platserna. 

 

Innan jag åkte till USA visste jag inte riktigt vem jag var. Där hittade jag alla delar av mig själv och var rent igenom helt och hållet galet lycklig. Men sen kan man faktiskt inte alltid vara glad. Alla har jobbiga perioder. Jag var fast besluten om att fortsätta vara samma person som jag var i USA när jag kom hem. Det gick mindre bra för mig. Först och främst vill jag nämna att man faktiskt inte alltid kan visa hela sitt jag i alla situationer, för anpassningar sker alltid. Inte så mycket för att passa in, mer för att det är naturligt att man beter sig olika i olika omgivningar. Men jag önskar att jag hållit kvar mer av mig själv när jag kom hem. 

 

Vill ni veta hur mycket historia faktiskt påverkar? Det är inte förrän nu när jag sitter och skriver detta inlägg som jag inser varför det tar så lång tid för samhället att förändras, varför det tagit 200 år att komma till dagens samhälle från det på 1800-talet. Historia påverkar, det sitter i ryggmärgen. Jag kunde vara hur bestämd jag ville om att jag skulle vara densamma i Sverige som i USA, men i USA var jag bara ett år, i Sverige hade jag levt mer än arton år. Jag märkte gradvis, men ändå över en period på endast dagar, hur jag gick tillbaka till gamla mönster. 

 

Mina vänner känner mig som en viss person, om jag förändrades och blommade ut till mitt fulla jag kändes det som att de inte skulle veta vem jag var längre. De få gånger jag skrattar som jag gjorde där, skämtar som jag gjorde där och är den jag var där märker jag direkt hur de reagerar. Genom detta känns det fel och att vara jag ska inte kännas fel, så då skippar jag det all together. 

 

Jag tror det är svårt att ta på känslan av att få starta om helt. Att kunna vara sig själv från dag ett och vara helt utan någon historia. Det tror jag är en av de få chanser vi får till att finna oss själva. Optimalt skulle det nog vara att åka iväg och spendera en period på fem år med bara sig själv och människor i nya omgivningar. Man skulle kunna få ett blankt blad att finna sig själv på och några år att etablera denna person i ryggmärgen. 

 

När folk frågar mig vad jag saknar mest ställer de frågan fel. De borde fråga vem jag saknar mest. Jag saknar mig själv mest av allt. Kom inte och säg att det då bara är att vara henne, för ni förstår inte hur det är att få vara i ljuset och sen ramla bak i all jävla lera man satt sig själv i innan. Ni förstår inte hur det är att inte sakna något man kan ta på, utan att sakna något som finns precis där under ytan men som man inte kan få ut för allt vad man är värd. Ni förstår inte hur det är att sitta fast i sig själv, när ens jag kämpar för att komma ut men inte kan hur mycket man än förmår sig att försöka. Det värsta är att inte veta när man kommer få träffa sig själv igen.