För varje dag känns det som att mitt medvetna och min själ vandrar längre och längre bort. Det är inte på ett dåligt sätt, men inte bra heller, det bara är. I mitt huvud är jag långt borta, jag surfar på stränder i Australien, jag vandrar i djupa skogar på Nya Zeeland, jag går på college i underbara Amerika, jag utforskar nya platser, jag jobbar volontärt med djur. Mitt hjärta känns som att det ligger och bultar i Frederic, Wisconsin, och väntar på att jag ska komma och göra det sällskap. Och jag då? Jag sitter i skolbänken, hjärnan helt fokuserad på det som måste göras. 

 

Det är väl den här splittringen de flesta elever inne på sitt tredje gymnasieår känner. Men på något känns det som att ingen förstår mig. Jag borde kunna prata med vem som helst om det här, och ändå känns det som att det är något jag måste gå igenom ensam. 

 

Jag är helt övertygad om att jag vill resa efter studenten. Lite pengar behöver sparas ihop, men sen åker jag någonstans långt bort. Vill jag resa tillsammans med någon? I så fall ska vi vara nära eller helt fullkomliga främlingar. Vill jag resa själv? Då kan jag helt säkert vara olåst och mig själv, precis som jag fick vara förra året. 

 

När jag rest behöver jag ju förmodligen jobba ett tag för att få lite pengar. Varför inte stanna någonstans där sinnet är, och samla pengar? Man måste ju inte jobba i Sverige. Det är nu man kommer vara fri. När jag funnit min soulmate, och när jag ska få familj, då är man inte fri på samma sätt längre. Nej, nu vill jag långt bort. 

 

Alla jag älskar, det är inte er jag vill bort från, det är mig själv jag vill åka till. Jag har en känsla av att jag är utspridd på alla de platser jag vill upptäcka, därför måste jag åka dit och plocka upp varje bit.