Jag har även satt upp en ljusslinga i mitt rum, vilket blev otroligt mysigt. Här får ni en bild på det med. 

Nu har vi en liten nostalgi-dag idag då. Herre vad jag skanar basketen! Jag vet inte egentligen om det är själva basketen jag vill ha tillbaka, för visst saknar jag den med, men mest alla de stunder jag spenderade med laget. Alla timmar vi tränade efter skolan, alla bollar som jag fick i ansiktet, alla gånger jag ramlade och asgarvade åt mig själv och mina tränare gapskrattade åt mig och mitt skratt, alla blockar jag fick till i matcherna, alla "Miiiimmiiiiiii"'s som Lexi, Carly, Lara och Emily utbrast i när jag blockad deras skott, min förbättring, alla bollar som kastades i mitt ansikte med flit, allt. Precis allt. 

 

Men on another note, tänk hur jävla underbart det är att jag har allt det här att tänka tillbaka på. Att jag har upplevt alt det här. Att jag älskade den här tiden så mycket. Lyckan jag känner när jag tänker tillbaka på det. Jag är så förbannat tacksam för den här tiden.

 

 

Igår fyllde jag hela 19 år! Om jag känner mig som nitton går ju att diskutera, haha, men en mysig dag var det i alla fall. Blev väckt med sång och presenter, åt frukost i sängen. Sedan gick jag ut och sprang, för att efter det åka med mamma in till stan och vandra omkring. Vi åt även sushi på en restaurang som heter Råkultur, den var verkligen mysig och rolig! 

Hjälp, den här veckan har jag verkligen varit produktiv. Hur ofta händer det liksom? Känns som jag har tagit tag i alla saker som jag både behövt och inte ännu behöver ta tag i. Väldigt skönt måste jag säga! Det enda jag inte har tagit tag i är att börja skriva på mitt svenskatal till nästa vecka, för det kommer vara så trist att jag känner för att krypa in i ett hål i väggen. (För vem har inte hål i väggen?)

 

Vill ni höra en liten rolig sak. Jag bröt typ nyss ihop. Det kanske inte låter så kul tänker ni, men nu såhär 5 minuter senare vill jag skratta åt mig själv. Jag var tvungen att aktivera en grej med min bankdosa, och kortet till bankdosan. Det är alltså inte det kortet jag betalar med, utan ett annat skitkort. Så sitter jag där och kommer inte ihåg min kod, men gissar lite fritt och fint sådär. Efter tre försök säger den förbannade dosan att kortet nu är låst. Hur är det rättvist? Inte en endaste liten förvarning fick jag! Jag har en rättighet att få veta innan den bara låser sig ju?! Jag tycker i alla fall att den borde ha sagt till när man bara hade ett försök kvar. Stackars mamma kommer in genom dörren precis när denna händelse utvecklar sig. Jag kommer upp för trappan, gråtandes och berättar hur hemskt min bankdosa har betett sig. Min bästa replik var nog: "Jag vill inte bli vuxen, för jag vill inte ha någon jävla bankdosa!" Herregud jag dör, där sitter jag skrikandes och gråtandes på hallgolvet för att min bankdosa var orättvis. Tror ni inte att det nu är läge för min lilla hjärna att komma på koden till kortet? Haha, hade skrivit fel med en siffra! Varsågoda, kvällens underhållning! ;)

 

Nu måste jag ta tag i svenskatalet som jag ser så fram emot att skriva och sen är det väl dags att beställa ett nytt kort till min bankdosa. *Purrrrrrr* (För jag är ingen katt, och katter spinner när de är nöjda, men eftersom jag inte är en katt så spinner jag när jag är lite inte så halvnöjd sådär.) Haha, jag är så komisk ibland...

 

För varje dag känns det som att mitt medvetna och min själ vandrar längre och längre bort. Det är inte på ett dåligt sätt, men inte bra heller, det bara är. I mitt huvud är jag långt borta, jag surfar på stränder i Australien, jag vandrar i djupa skogar på Nya Zeeland, jag går på college i underbara Amerika, jag utforskar nya platser, jag jobbar volontärt med djur. Mitt hjärta känns som att det ligger och bultar i Frederic, Wisconsin, och väntar på att jag ska komma och göra det sällskap. Och jag då? Jag sitter i skolbänken, hjärnan helt fokuserad på det som måste göras. 

 

Det är väl den här splittringen de flesta elever inne på sitt tredje gymnasieår känner. Men på något känns det som att ingen förstår mig. Jag borde kunna prata med vem som helst om det här, och ändå känns det som att det är något jag måste gå igenom ensam. 

 

Jag är helt övertygad om att jag vill resa efter studenten. Lite pengar behöver sparas ihop, men sen åker jag någonstans långt bort. Vill jag resa tillsammans med någon? I så fall ska vi vara nära eller helt fullkomliga främlingar. Vill jag resa själv? Då kan jag helt säkert vara olåst och mig själv, precis som jag fick vara förra året. 

 

När jag rest behöver jag ju förmodligen jobba ett tag för att få lite pengar. Varför inte stanna någonstans där sinnet är, och samla pengar? Man måste ju inte jobba i Sverige. Det är nu man kommer vara fri. När jag funnit min soulmate, och när jag ska få familj, då är man inte fri på samma sätt längre. Nej, nu vill jag långt bort. 

 

Alla jag älskar, det är inte er jag vill bort från, det är mig själv jag vill åka till. Jag har en känsla av att jag är utspridd på alla de platser jag vill upptäcka, därför måste jag åka dit och plocka upp varje bit. 

 

Engelska och Religion är det mina skolmåndagar består av, och det är ju helt okej. Engelskan tycker jag självklart är jätterolig, haha, även fast boken The Great Gatsby har ganska många ord jag inte förstår. Dagens svåraste var nog rotogravure, så om någon vet vad det betyder får denne gärna informera mig, haha!

 

Efter skolan kom fina och saknade Anna hem till mig! Vi gick ut på en prommis med Ronja och bara pratade. Sånt är så himla underbart och mysigt! Man måste inte göra allt så komplicerat hela tiden, utan det kan komma en spontanare som leder till mys i skogen. Sen är det ju ganska bra att ha vänner som redan gått igenom den hemska fysiken jag har nu, haha, så man kan be om hjälp. Dock blev det mest prat och inte så mycket fysik, men det var lika bra det (om inte bättre)! 

 

Fysik och laga middag med pappa är vad jag fördrivit tiden med på kvällen. Nu ska jag titta på Once Upon A Time och sen försöka sova tidigt! 

Jag har alltid för höga krav på mig själv, krav som ofta leder till en oändlig cykel av besvikelse. Jag måste inse att det är okej att inte ha de högsta betygen, om det i slutändan bara sliter sönder mig. I högstadiet kunde jag plugga mig till högsta betyg i allt, och eftersom jag inte hade så mycket annat att göra så pluggade jag hela tiden. Nu är min hjärna inställd på att tillräckligt hårt jobb kommer leda till att jag får A i alla ämnen. Problemet är att det inte fungerar längre.

 

Kravet på att plugga 6 timmar om dagen eller mer, för att nå dit jag vill är för högt. Notera att det är ingen annan än jag som har satt det här kravet på mig själv. Men jag måste ta och inse att jag kommer gå sönder om jag försöker. Ämnena och betygskriterierna är för höga för att kunna plugga sig till ett A i alla ämnen. Man måste någonstans ha ett öga för de naturvetenskapliga ämnena, och hur alla frågor ska lösas. Fysik och matte kräver en grundförståelse som jag inte har. Jag kan plugga mig till ett någorlunda betyg, men jag kan inte ställa kravet för högt. Jag orkar inte det. 

 

Någonstans måste man inse att livet faktiskt är här och nu också. Det ligger inte i framtiden, för väntar man till framtiden med att börja leva kommer livet snart vara slut. 

 

Jag har fysikprov på tisdag. Jag har lyssnat på lektionerna, jag har tagit anteckningar och jag har varit klar med alla uppgifter i tid. Jag tänker nu sitta i 3 timmar och plugga. Sen ta en rast på 2 timmar, för att sedan sitta en timme till med study buddy. Sen räcker det för idag. Även fast det säkert kommer finnas mer att trycka in i mitt huvud, men truthfully tror jag att jag kommer må bättre om jag slutar där. Andas ett tag. Sen pluggar jag 3 timmar intensivt imorgon igen. Finns det då någonting jag inte kan, då kan jag det inte, och det är det. Det räcker nu jag tänker inte spendera hela skolåret med att vara besviken på mig själv.

 

Sen finns det en mängd vänner i USA, som alla accepterar mig för den jag är. Hela mig. Jag saknar det. Jag saknar dem. 

Varför ska svenskar vara så stängda och dömande? 

By the way borde jag skaffa gymkort. Bara för att avdramatisera hela det här inlägget.